Mitt Liv Som Fransyska

Mitt rykte hos vakterna i kontrolltornet på Fort Knox är redan ganska uselt, efter lilla historien med ytterdörren som inte gick att få upp. Ja, och så det faktum att jag bara har män på min "godkända vänner" lista över vilka som får släppas in. Det är faktiskt inte mitt fel att fransmän är så mycket trevligare att umgås med än fransyskor!

I varje fall. När jag kör runt i min rullande bastu så brukar jag passa på att träna på tal jag måste hålla, prata mig igenom presentationer jag ska göra osv - allt för att se att jag kan göra det inom den tid som krävs och för att höra att det låter bra när man pratar högt. Bilen är perfekt för det. Det här började jag med när jag inte hade radio i bilen och behövde hålla mig vaken när jag körde, och vanan sitter i.

Nu har jag tyvärr lagt till mig med ett ganska tydligt handviftande också - bor ju trots allt på italienska gränsen.

När jag kom hem ikväll efter rollerserna och stod där och väntade på att grinden skulle öppna sig, samtidigt som jag högt och ljudligt pratade mig igenom en 3 minuters presentation åtföljt av tillhörande handviftande - så råkade jag slänga en blick åt vänster, genom den ÖPPNA fönsterrutan. Jodå. Där satt dom. Fyra vakter. Och bara glodde.

Det värsta är att jag höll dagens tal på franska.