Konsten att förstöra en alldeles fantastisk dag...

Allt som bara kunde gå fel igår gick fel! Innan jag hann komma iväg så exploderade min automatiska bevattning vattenpåse med slang som jag brukar ha i ryggsäcken när jag vandrar. Vatten överallt. Tog en kvart att torka upp så jag var rejält sen när jag äntligen kom iväg.

In i bilen och racerfart genom Fort Knox. Vid vakttornet valde jag filen för dom med egen badge (något som vakterna tvingade på mig efter att jag kört in och ut i området sjuttioelva gånger en dag). Bommen förblev stängd. Och stängd. Och stängd. Tillsist fick jag backa tillbaka hela vägen och välja filen för vanliga dödliga och efter noggrann kontroll släppte vakten ut mig från Fort Knox. Tack för det.

Racerfart till mötesplatsen för vandringen, och jag dök upp hela TRE MINUTER försent. Fy skäms på mig. Såg inte en kotte däremot en bil som var på väg därifrån. Fullsatt bil. Försökte stoppa dom men på vanligt franskt vis glodde dom rakt fram och låtsades som om dom inte såg mig.

Nästa bil ställde jag mig rakt framför och knackade sonika på, så dom inte kunde köra iväg. Ska du med sa dom, har du anmält dig. Jodå sa jag, och normalt brukar man vänta åtminstone 5 minuter utifall att folk har fastnat i trafiken eller nåt. Icke då. Vi skulle ÅKA 8h sa han. Till mig sa ni att vi skulle MÖTAS 8h sa jag. Bad tusen gånger om ursäkt för att jag var lite sen - hela tre minuter skäms skäms - och frågade om det var ok att jag följde med.

Redan då ångrade jag mig, för medelåldern på personerna i bilen var väl runt 85.

Det blev ett himla bröttlande med att byta bilar och alla flyttade runt och tillsist fanns det en plats för mig.

På normalt franskt vis låtsades alla om att jag inte fanns. Hur trevligt som helst. Jag var verkligen stormförtjust över att ha tvingat upp mig i ottan och SETT FRAM EMOT en dag i berget med det här gänget. Normalt när jag vandrar med klubben så är folk kanske lite äldre. Det rör mig inte i ryggen, jag är djupt imponerad av att folk i ALLA ÅLDRAR klarar av att vandra i bergen. Mitt eget lilla vandringsgäng består av en kruttant på 70 år och en på 55. Dom är i bättre kondition än mig - vandrar flera dagar i veckan. Jag tycker om att umgås med folk av helt andra generationer!

Men jag hade lyckats anmäla mig till den lättaste vandringen och dock den som var avsedd för pensionärsföreningen respiratorklubben.

Någonsin sett en pensionär hålla i en kaffekopp? Ni vet vad som händer?

Föreställ er samma effekt med en pensionär som håller i ratten på en sprillans ny bil med fantastisk servostyrning och fyra liv i sina händer. En ryckig zickzack körning var vad det blev. Av en gubbe som inte kunde både köra och prata eller köra och titta på saker samtidigt. Varje gång han tittade åt höger så åkte vi åt höger. Tvärbromsning och så siktade han framåt fyra sekunder igen innan han skulle kolla på något annat. Samtidigt som skakningarna skickade oss omväxlande åt höger och vänster. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd, eller så omskakad.

Halvvägs upp till bergen behövde alla gamlingar sträcka på benen och stärka sig med kaffe, bullar och gud vet vad. Vi hade då åkt i en knapp halvtimme.

Tre ynkliga minuter kunde dom inte vänta på mig, men en hel timmes fika hade alla tid med. Jag höll på att gå upp i linningen redan där.

Så anländer vi tillsist i bergen. 3 grader var det i skuggan, knappa 16 i solen. Ur tre bilar stapplar sig ett gäng på 17-18 rosslande gamlingar, rullatorerna käpparna letas fram och efter mycket pysslande kan vi då börja promenera. Femtio meter och en kvart senare händer första incidenten. Damen på hundrafem år får plötsligt alla symptom på hjärtinfarkt och en av gubbarna bestämmer sig för att vända om med henne. Vi andra får inte veta något förrän vid första fika pausen, fem minuter senare (alltså tjugo minuter in i promenaden - som inte ens med god vilja kan benämnas bergsvandring).

Reaktion från alla dess "vänner" i bergen? Inte var det något "åh stackars henne jag hoppas hon mår bättre snart" inte. Nej nej. "Åhhhhhhh stackars Monsieur som var tvungen att gå tillbaka med henne, han missar ju heeeeela dagen i bergen". Jag lappade nästan till tanten som kläckte ur sig den fyndigheten.

Promenixen fortsatte, fortfarande under stor ignorans av svenskan som haft mage att dyka upp hela tre minuter försent för att försöka ta sig in i deras redan så fina grupp. Ja, bortsett från när alla tanterna som suttit i första bilen - den där dom låtsats som om dom inte såg mig och bara körde vidare - kom fram en och en  och sa att det var tur jag var klädd för bergen annars hade dom aaaaaaaaldrig fattat att jag skulle med och kunnat stanna. Ni stannade inte kärring, så försök inte smöra in dig!!

Var tionde minut eller så stannade vi för att dricka kaffe, äta äpple, skvallra lite, andas ikapp, trassla loss käppar från varandra, dricka mer kaffe osv. Efter tre timmar hade gänget lyckats ta sig upp till sjön och där började kalaset. Jag satt med hakan nere vid knäna och såg hur:

  • Hemmagjort apelsinvin serverades till alla*
  • Alla* fick varsin liten coctailtomat och ett litet salt kex att ha till vinet
  • En gubbe försvann i en halvtimme för att leta upp en annan gubbe som gick vilse och därmed missade aperetifen, något vilsegubben surt fick höra resten av dagen
  • En gubbe nästan skar av sig handen när han försökte öppna en konservburk med en kapsylöppnare.
  • Vinflaskan med rödvin korkades upp och serverades till alla*
  • Varenda kotte dukade upp en limpa med bröd som omsorgsfullt skars upp, burkar och paket med skinka, korvar, ostar och gud vet vad öppnades (UNDRA på att deras väskor var så enorma!!)
  • Två timmar passerade då allt det här skulle intagas under högtidliga former och otroligt mycket skvaller.
*"Alla" inkluderade såklart inte svenskan som kom hela tre minuter försent på morgonen

Jag tog en tupplur. Vandringen ner blev lite trevligare för nu hade tanterna tinat upp och kom fram och sa hej i varje fall - tack för det vinet! Många kaffepauser senare kom vi fram till bilen igen. Vi hade då varit ute i 8 timmar för att göra en liten promenad som normalt tar två timmar. Min kamera var stendöd hela dagen så alla vackra färger till trots - för vi gick bland blåbärsris i regnbågens alla färger - har jag inte ett enda fint kort att visa upp:-(

In i bilen och så åkte vi i fem minuter innan det var dags att stanna för fikapaus. Medan respiratorklubben möblerade om hela fiket gick jag på toa. När jag kom ut igen satt alla bänkade runt ett långbord. Inte en stol till mig. Inte en millimeter till mig. Jag tog en stol och bad om lite plats. Det fick jag. Jag lyckades klämma in ett ben och nästan nå ända fram till bordet. Något så oartigt har jag aldrig varit med om. Det går ALLTID att få plats med en person till.

Kakor och pajer i all oändlighet dukades upp och när hela härligheten var borta skulle vi punga upp med betalning för fikat. Och betala för chafförernas fika. Helt ok. Bortsett från att jag inte hade planerat att fika på café två gånger på en dag. Men men. SEDAN kläcker dom ur sig att vi ska betala 10 euro - hundra spänn - per person för bensinen. För att gubbarna har räknat ut att det kostar så mycket.

HUH?? Nog för att bensinen är dyr nu för tiden, men det kostar inte 40 euro att åka totalt 12 mil, såvida man inte har en privat liten jumbojet möjligen. Jag försökte ifrågasätta men det var inte lönt. Föraren blev rik på dagens tur, eftersom beräknat bensinpris för resan inte var mer än 15 euro totalt.

När vi skulle skiljas åt var alla så rara så, frågade om jag kommer tillbaka.

Jajamen sa jag, jag har tyckt att det vart sååååå roligt att bli ignorerad hela dagen, fika sjuttioelva gånger, höra er snacka skit om en tant som fått hjärtinfarkt och att späda ut gubbens pension med "bensinpengar". Jag kommer gärna tillbaka.

Nästa gång ska JAG köra. Inte mindre än 7 passagerare ska jag nog kunna få in i min bil för 5 - pensionärer är små och det är egentligen bara käpparna och dom enorma ryggsäckarna med vin ost och bröd som tar plats. 20 euro per person ska jag ta. För slitage på däcken och framförallt slitage på mina öron och för bensin som tydligen kostar 5 euro litern när man räknar ut vad andra ska betala.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0