Nomad
På tal om det där med att vara nomad... Det loggade just in lite folk på min alldeles privata msn, vänner som jag faktiskt inte minns vart jag träffat. Blir det så när man reser och flyttar mycket?
För ett par år sen träffade en av mina franska tjejkompisar en italiensk kille och kärade ner sig fullständigt. När hon presenterade mig för honom sa jag att vi, vi har setts förut. Jepp sa han. Vi satt länge och funderade, båda två, utan att bli något klokare på var vi hade träffats. Antagligen via jobbet, kom vi fram till, fast vi inte ens jobbade inom samma område.
Tre månader senare var vi ute och käkade, tillsammans med alla hans italienska vänner. Språket blev så klart engelska. En av grabbarna började fråga mig om mina utlandsvistelser och - jag har nog nämnt det här förut - när jag pratar om ett land jag bott i, minnen jag har därifrån, så pratar jag med språket jag använde på plats, och även med dialekt specifik för orten. Varför det har blivit så vet jag inte, men det är så jag funkar. Så jag satt där och pratade med den här grabben, om mitt år i Nordirland, om hur roligt jag haft osv. I varje mening kröp mer och mer av Belfast dialekten fram och tillsist satt jag där och snattrade iväg som en inföding.
Så blir jag medveten om att kompisens italienska pojkvän sitter och stirrar på mig. Stirrar. Så säger han: "Jag vet varifrån vi känner varandra, nu minns jag". Vi var i Nordirland samtidigt. Umgicks i samma kretsar, men inte med varandra, var på samma fester varje helg, var båda två nära vän med samma amerikanska tjej. Han var lika mycket bakgrundsperson för mig som jag var för honom. Men under ett års tid hade jag haft honom där, i utkanten av mitt synfält. Vän till mina vänner. Ibland har vi hängt i samma studentkorridor.
Sex år senare, är vi grannar i Frankrike. En italienare och en svenska, som träffats i Nordirland.
Världen är bra liten.
Så det kanske inte är så konstigt att man inte minns var man träffat alla sina vänner?
För ett par år sen träffade en av mina franska tjejkompisar en italiensk kille och kärade ner sig fullständigt. När hon presenterade mig för honom sa jag att vi, vi har setts förut. Jepp sa han. Vi satt länge och funderade, båda två, utan att bli något klokare på var vi hade träffats. Antagligen via jobbet, kom vi fram till, fast vi inte ens jobbade inom samma område.
Tre månader senare var vi ute och käkade, tillsammans med alla hans italienska vänner. Språket blev så klart engelska. En av grabbarna började fråga mig om mina utlandsvistelser och - jag har nog nämnt det här förut - när jag pratar om ett land jag bott i, minnen jag har därifrån, så pratar jag med språket jag använde på plats, och även med dialekt specifik för orten. Varför det har blivit så vet jag inte, men det är så jag funkar. Så jag satt där och pratade med den här grabben, om mitt år i Nordirland, om hur roligt jag haft osv. I varje mening kröp mer och mer av Belfast dialekten fram och tillsist satt jag där och snattrade iväg som en inföding.
Så blir jag medveten om att kompisens italienska pojkvän sitter och stirrar på mig. Stirrar. Så säger han: "Jag vet varifrån vi känner varandra, nu minns jag". Vi var i Nordirland samtidigt. Umgicks i samma kretsar, men inte med varandra, var på samma fester varje helg, var båda två nära vän med samma amerikanska tjej. Han var lika mycket bakgrundsperson för mig som jag var för honom. Men under ett års tid hade jag haft honom där, i utkanten av mitt synfält. Vän till mina vänner. Ibland har vi hängt i samma studentkorridor.
Sex år senare, är vi grannar i Frankrike. En italienare och en svenska, som träffats i Nordirland.
Världen är bra liten.
Så det kanske inte är så konstigt att man inte minns var man träffat alla sina vänner?
Kommentarer
Trackback
