Dagens Visdom
Min ytterdörr sväller varje gång det regnar eller är lite hög luftfuktighet.
Igår under värsta åskskuren gick Smutsfot ut med soporna och kom inte tillbaka. Visade sig att dörren svält av fukten i luften och fastnade, så där stod vi och tjoade på varsin sida dörren.
Med lite järnvilja lyckades jag öppna tillräckligt för att släppa in den utestängda och sen tog det oss 30 minuter att med gemensamma krafter stänga dörren igen – ingen av oss var speciellt pigga på att sova med en dörr som var fastkilad med en 3 centimeters öppning.
Mitt försök att ringa hit lite starka manliga vänner misslyckades (”Varför händer sånt ALLTID dig??”) och vi damer tillbringade natten instängda som fångar i ett fängelse. Åtta imorse lyckades jag få upp dörren tillräckligt för att sticka ut pekfingret och ge katten som pinkade på min dörr en snäpp på nosen, men sen var det stopp.
Franska dörrar går inåt och det var tydligt att vi inte skulle lyckas få upp dörren själv, så jag ringde vakterna i kontrolltornet och bad dom skicka hit en stor stark man för att forcera dörren. ”Kan du vänta utanför och vinka när vi kommer, så vi vet var det är” frågade vakten, som uppenbarligen inte fått sitt morgonkaffe eller dagliga dos av hjärnceller. Jovisst, om jag hoppar ut genom fönstret. Dörren sitter ju fast!!
Tio minuter passerade och jag var och ryckte i dörren då och då – den satt lika fast som väggarna runt huset. Så kom då vakten, en stor stark goding, och jag ryckte tag i dörren igen för att demonstrera problemet. Hakan hamnade väl vid knäna när dörren flög upp som om den aldrig suttit fast.
Smutsfot skrattade så hon höll på att dö och jag kände mig som världens blondin. Vakten ska ha en eloge som inte rörde en min, utan lugnt förklarade att dörren kommer svälla och fastna vid varje regnskur, men att han är beredd att komma till min undsättning varje gång. Hellre sitter jag inlåst tills nästa vår när solen torkar upp dörren igen, än ringer hit en vakt igen – jag hörde allt hur han fnittrade när han satte sig i bilen.
Önskas snarast möjligt: peruk, stora mörka solglasögon, svart hårfärg, ny färg till bilen…
Smutsfot sitter för tillfället på balkongen och tillverkar en repstege, ifall jag inte hinner hem innan nästa regnskur – det gäller att vara på rätt sida dörren fram tills jag får tag på ägaren, som bor i Kanada, så att han kan skicka en reparatör.
Igår under värsta åskskuren gick Smutsfot ut med soporna och kom inte tillbaka. Visade sig att dörren svält av fukten i luften och fastnade, så där stod vi och tjoade på varsin sida dörren.
Med lite järnvilja lyckades jag öppna tillräckligt för att släppa in den utestängda och sen tog det oss 30 minuter att med gemensamma krafter stänga dörren igen – ingen av oss var speciellt pigga på att sova med en dörr som var fastkilad med en 3 centimeters öppning.
Mitt försök att ringa hit lite starka manliga vänner misslyckades (”Varför händer sånt ALLTID dig??”) och vi damer tillbringade natten instängda som fångar i ett fängelse. Åtta imorse lyckades jag få upp dörren tillräckligt för att sticka ut pekfingret och ge katten som pinkade på min dörr en snäpp på nosen, men sen var det stopp.
Franska dörrar går inåt och det var tydligt att vi inte skulle lyckas få upp dörren själv, så jag ringde vakterna i kontrolltornet och bad dom skicka hit en stor stark man för att forcera dörren. ”Kan du vänta utanför och vinka när vi kommer, så vi vet var det är” frågade vakten, som uppenbarligen inte fått sitt morgonkaffe eller dagliga dos av hjärnceller. Jovisst, om jag hoppar ut genom fönstret. Dörren sitter ju fast!!
Tio minuter passerade och jag var och ryckte i dörren då och då – den satt lika fast som väggarna runt huset. Så kom då vakten, en stor stark goding, och jag ryckte tag i dörren igen för att demonstrera problemet. Hakan hamnade väl vid knäna när dörren flög upp som om den aldrig suttit fast.
Smutsfot skrattade så hon höll på att dö och jag kände mig som världens blondin. Vakten ska ha en eloge som inte rörde en min, utan lugnt förklarade att dörren kommer svälla och fastna vid varje regnskur, men att han är beredd att komma till min undsättning varje gång. Hellre sitter jag inlåst tills nästa vår när solen torkar upp dörren igen, än ringer hit en vakt igen – jag hörde allt hur han fnittrade när han satte sig i bilen.
Önskas snarast möjligt: peruk, stora mörka solglasögon, svart hårfärg, ny färg till bilen…
Smutsfot sitter för tillfället på balkongen och tillverkar en repstege, ifall jag inte hinner hem innan nästa regnskur – det gäller att vara på rätt sida dörren fram tills jag får tag på ägaren, som bor i Kanada, så att han kan skicka en reparatör.
Kommentarer
Trackback
