En dag i bergen

Gårdagen i bergen blev väl inte riktigt lika härlig som det var tänkt. Gruppen var härlig och vi var tre bilass med folk som träffades klockan halv sju på söndag morgon för att ge oss ut på en 1050m vandring upp till 2700meter över havet.

Solen strålade från blå himmel och det var nollgradigt när vi klev ur bilen, lite kyligt innan vi fick upp värmen. Sistnämnda gick fort. I gruppen fanns nämligen HerrSprångmarch, en man i 60 års åldern vars största nöje inte är att vandra, utan att springa så fort benen bär uppför berget, dricka sitt vin och sen kuta ännu fortare nerför berget igen. Ett effektivt sätt att förstöra en dag på.

Nu är han ledare, så det är hans skyldighet att vänta på alla i gruppen - en grupp ska inte och får inte röra sig fortare än svagaste man. Eller kvinna. För i den här gruppen fanns en dam som brukar vara ute med fikaföreningen (jag gjorde också det misstaget en gång - vandring i den gruppen betyder fikapaus var femte minut). Hon knatade långsamt uppför berget, medan han stressade på henne. Uppför hade jag inga som helst problem, trots att det var BRANT. Och när jag säger brant så menar jag, riktigt jäkla brant. Det var som att gå i en trappa, utan trappsteg.

Efter knappt två och en halv timme hade alla nått toppen - 1050m klättring. Det är enormt fort, med tanke på hur brant det är. Alla dukade upp sin picnic och tog sedan en välförtjänt siesta.

En liten lur senare, reste jag på mig för att gå och ta lite foton. Det var då huvudet höll på att gå i bitar. Jag fick spränghuvudvärk, kunde inte titta i riktning mot mina fötter utan att det svartnade framför ögonen, magen vände sig nära på ut och in och jag fick kämpa med att behålla maten. När jag ställde mig upp kändes det som om jag skulle välta och jag mådde otroligt dåligt.

Höjdsjuka.

Att drabbas av det på endast ynkliga 2700 meter verkar helt otroligt - särskilt med tanke på att jag jämt är uppe i bergen och ofta bra mycket högre än så, utan att visa minsta symptom på att bli sjuk. Men eftersom vi sprang uppför berget - vilket jag inte har för vana att göra - är det mycket möjligt att det var det som utlöste det.

Själv vill jag helst tro att det är bihålorna som spökar - har man bihåleinflammation gör det jävligt ont att vara uppe på såna höjder (eller att flyga!).

Det var i det här läget HerrSprångmarch fick för sig att vi skulle ner. Direkt. Alla satte av i full fart och jag blev kvar med 3 andra som paralyserats av skräck när dom såg vilken väg han tänkt vi skulle ta ner. Just det. Utför stupet. 800meter ner, över stenar stora som köksbord, hala av is, och så brant att jag inte förstod hur vi skulle kunna GÅ upprätta nerför - händer och fötter ok, men inte bara fötter. Sedan ytterligare 300 meter på gräs, men rakt utför brant som en skidbacke.

HerrSprångmarch stressade på och förstod inte alls när jag sa att jag var sjuk, att jag mådde riktigt dåligt. Tillsist var det en av dom andra tjejerna som sa att jag var kritvit i ansiktet och eftersom jag satt fastklistrad på marken och vägrade närma mig stupet så fick dom för sig att jag hade höjdskräck. Det har jag inte. Höjder är otäckt, men jag vet mina begränsningar. Däremot kunde jag inte närma mig ett stup när hela kroppen kändes som en båt och jag inte kunde vända huvudet mot fötterna utan att det svartnade framför ögonen.

Rep.

Dom band fast mig. En meter framför mig satt en tjej med lite höjdskräck fastknuten, två meter bakom mig hade jag en tjej som var paralyserad av skräck. I mitten, med repet över magen som bara vill kräkas, fanns alltså jag. DÅ blev jag rädd. Nog för att ha sin egen kropp att hålla reda på, men att dra med sig två andra om man faller?

Mina språkkunskaper är inte vad dom borde vara när jag är sjuk. Och att stressas nerför ett stup när man mår skit - det bättrar inte precis på. Först när vi tagit oss ner en bit och tjejen bakom påpekade att jag inte längre var vit utan nu högröd i ansiktet (försök själv svälja spy medan ni klättrar så ska ni få se!) och jag började slita av mig repet som drog och krängde över magsäcken, fattade HerrSprångmarch hur dålig jag var.

Stanna och vila? Nix. Ännu snabbare spurt nerför berget - för är man höjdsjuk måste man ner. Så fort som möjligt. Kul.

Några hundra meter längre ner mådde jag klart bättre, huvudet sprängde fortfarande men illamåendet försvann. När jag fick av mig repet kändes det klart bättre. Och några hundra meter längre ner försvann även huvudvärken. En tjej halkade och skavde bort allt skinn på högerhanden, en gubbe hade tur som inte bröt benet när han halkade och fastnade ända upp till knäna under ett stenblock.

Tyvärr var kroppen inte i skick för att springa nerför stup och så fort jag fick möjlighet la jag mig ner och stensomnade. Blev inte många minuter innan dom andra - som suttit och väntat en timme medan vi repbundna halade oss ner - var redo att springa vidare.

Men jag orkade inte. Huvudet började spränga när jag rörde mig för fort och knäna ville inte klättra upp och nerför glashala stenblock och sedan nerför en backe - utan stig - som skulle fått vilken utförsåkare på skidor som helst att brinna av lycka.

Vid det här laget var jag vansinnig, och kunde inte hålla tyst om vad jag tyckte om "ledaren" och hans metoder. Blir någon sjuk, tar man det LUGNT. Har någon ont, vilar man. Är någon rädd, hjälper man. Så enkelt!! Och det är hans förbannade ansvar dessutom!  Vi var ett helt gäng på efterkälken, som inte uppskattade att trampa sönder naturen, bara för att gubben inte kunde hålla sig till stigar. Istället för att stressa vidare tog vi oss en välbehövlig paus mitt i ett blåbärssnår, där vi åt upp årets sista bär.

Tillsist kom ledaren tillbaka för att se var vi höll hus. Och sa till dom andra att gå före så att vi kunde gå lite långsammare (normal speedwalking takt, istället för att springa) den sista timmen.

Så jag hade en hel timme på mig att tala om för honom att jag tyckte dom kunde informerat mig om att vandringen i själva verket var påhög alpinism nivå (något jag tydligt talade om att jag inte var beredd att göra så snart efter bilolyckan) när jag ringde och anmälde mig. Vi var flera som hade försäkrat oss om nivån innan vi skrev in oss.

Av dom andra i gruppen har jag nu förstått att det inte är nivån det handlar om, utan ledaren. När HerrSprångmarch är med, är det många som inte följer med upp i bergen, utan bildar sina egna små grupper, för att kunna göra det som vi faktiskt vill i bergen.

VANDRA, njuta av utsikten, hinna småprata med dom andra, andas frisk luft och helt enkelt må gott.

Imorgon bär det upp i bergen igen, den här gången med en grupp lärare som är på semester den här veckan. Lite orolig att jag inte ska hålla formen, så jag ska försöka få tag på en läkare idag för att försäkra mig om att det är bihålorna som spökade och inte höjdsjuka!




Kommentarer
Postat av: La Familia

Oj, vilken mardröm!

2008-10-27 @ 09:04:13
URL: http://www.metrobloggen.se/lag
Postat av: Matildas fikarum

Jädrar i helskotta vad jag hade råskällt på gubbjäkeln! Snacka om oansvarigt att stressa på det sättet. Han hade fått ha mig gormande i öronen tills han saktat ner. Jag blir arg bara jag läser det här!

2008-10-27 @ 09:26:15
URL: http://matildasfikarum.wordpress.com
Postat av: Fransyskan

Det skulle behövts en megafon för att gorma honom i öronen - han höll sig för det mesta lååååångt bort i täten... Ska försöka ladda upp lite foton från gårdagen här så ska ni få se hur det såg ut.

2008-10-27 @ 11:46:51
URL: http://mittlivsomfransyska.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0