Mitt Liv Som Fransyska

Den här artikeln skrämmer mig. Är Sverige verkligen på väg mot ett samhälle där folk frivilligt väljer fängelse framför frihet. För det är vad det innebär, när man bit för bit stänger in sig. Trädgårdar börjar muras in, bostadsområden hängnas in, det krävs portkoder och fjärrkontroller för att ta sig in och ut.

Jag har bott i ett område där allt är inmurat. Och jag vet vad som händer bakom murarna till trädgården. Inbrottstjuvarna tar sig nämligen in i trädgården ändå. Så det enda sättet att förhindra inbrott är att sätta enorma galler över ALLA fönster, och fönsterluckor som man stänger varje gång man lämnar huset. Resultatet är alltså att man murar in sig själv i ett fängelse som är mindre roligt att leva i.

Portkoder i husen kan jag förstå, på så vis slipper man onödigt spring i trapporna. Men att mura in hela bostadsområden? Här gör man det ofta för att kunna skryta med en park, för att de boende ska få ha poolen i fred osv. Och för säkerheten så klart. För visst känner man sig säker när bara alla 300 boende i husen (plus deras 5000 vänner och möjligen vännernas 8000 bekanta) kan koden för att ta sig in?

För koden delar man så klart ut till sina vänner. Jag har ett större antal koder i huvudet för att kunna ta mig in och ut hos mina vänner och bekanta.

Inne i stan, blir systemet med koder ännu löjligare. Landet kryllar nämligen med privatläkare. Som har sina praktiker i vanliga lägenheter i nästan varenda trappuppgång. Där behövs ingen kod. Man trycker helt enkelt på ringklockan till läkarmottagningen och vips så öppnar sig dörren utan att man ens behöver presentera sitt ärende. Skitpraktiskt. Och sån falsk trygghet.

Här på Riveran ser man aldrig några barn. Det tog ett tag innan jag kom på att det är för att folk inte släpper ut dom (annat än på inhängnade lekplatser, ofta inte större än 10 kvadratmeter, med en ynklig klätterställning och omringat av ett 4 meter högt staket. Det är vidrigt. Folk är helt enkelt för rädda. Man behöver den där muren, portkoden, staketet, för att känna sig trygg. Vad hände med öppenheten, frihetskänslan?

Nu bor jag på Fort Knox. Ett lyxområde som omringas av en enorm park och falsk säkerhet så det skriker om det. Visserligen finns det bara en väg hit (något jag bittert fick erfara klockan halv ett en morgon när jag försökte ta mig hem och dom bestämt sig för att stänga vägen), och visserligen måste man passera vakterna i kontrolltornet.

Men säkerheten är falsk. För det beror helt på vem som sitter som vakt för tillfället. Vissa vakter släpper inte förbi mina förgodkända vänner (jo, jag har en lista) utan att ringa och kolla med mig, andra släpper in vem som helst. Dessutom är vi runt 1000 hushåll som alla lämnat en lista med folk man godkänner... Och parken kryllar av parkarbetare vars beteende gör att JAG, som kvinna, hellre går ensam i mörkret på natten än ger mig ut och promenerar på dagen när dom sitter i varenda buske.

Folk känner sig säkra här. Det finns inga galler över fönstrena och man stänger bara fönsterluckorna om man vill ha mörkt när man sover. Här lämnas saker på balkongen och i trädgården och det står kvar när man kommer hem.

Trots denna säkerhet är det dock inte länge sen några personer blev mördade i sin lyxvilla här på Fort Knox.

Vad är egentligen säkerhet? Att sitta inne bakom murar och galler och vara rädd för alla förbipasserande, eller att kunna vara ute i trädgården, som bara skiljs åt genom några buskar till grannen?

Vill svenskarna verkligen sätta sig själv i fängelse för att känna sig trygga?

Varför?