Sterling...

När jag flyttade till Frankrike för lite mer än fyra år sen, kunde jag välja och vraka mellan inte mindre än tre olika lågprisbolag. Biljetterna kostade inte mer än 50 euro tur o retur, vilket gjorde att jag var hemma ganska ofta, varannan var tredje månad blev det en sväng till Sverige.

I takt med att bolagen försvann, blev resorna hem allt färre. I år har jag varit hemma en gång. En ynklig gång. Julresan blir det inget med nu, det har jag insett sedan någon månad. Men att alla möjligheter att ta sig hem lätt (utan att behöva krångla med att byta flyg och vänta på enorma flygplatser i timmar) och billigt (billigare) försvinner för gott, det känns rejält tungt.

Jag är utlandssvensk.

Tack Sterling Airlines.

Sterling har kursat

Sterling har kursat. Och därmed försvann mitt hopp om att kunna komma hem på besök till våren. Det är ju redan en tid sedan dom tog bort möjligheten att åka hem från november till april... Men nu försvann alltså även sommarmöjligheten.

Ena positiva i det hela är att jag inte har köpt några biljetter, men jag lider med alla mina svenska vänner här, som i veckor suttit och försökt pussla ihop hemresor via Köpenhamn, Stockholm eller Oslo. Blir ett dyrt bakslag för allihop och det jävligaste är att skitbolaget låtit folk fortsätta beställa biljetter trots att det här var på gång. Biljetter som man nu alltså inte får någon ersättning för.

Arg är inte ordet.

Bilder från mitt paradis



Det här var utsikten från mitt tält, där jag tillbringade inte mindre än två veckor (för det mesta i regn) i somras...



Det härligaste med just den här lilla stora konstgjorda sjön, är att den är placerad mellan många höga berg - vädret drar förbi på alla håll och det blir ett naturens skådespel!



Sista kvällen på campingen stod vi - alla kvarvarande så där sista veckan i augusti, vilket inte var många - och tittade på regnbågen och bara njöt av hur vackert allt var (sista halvtimmen innan skyfallet började!).





Solnedgången så här sista kvällen var magisk. Vi var många som ägnat kvällen åt att packa och förbereda morgondagens avresa. Men tillsammans samlades vi för en kvarts samvoro framför detta skådespel:


Solens sista strålar lyste även upp det första berget jag någonsin klättrat uppför helt själv!



Gemenskapen på campingen i år, var fantastisk. Kanske just för att det regnade så mycket och för att vädret var så ostabilt. Alla lärde känna alla! Jag bodde i "fiskehörnan" bland alla fiskemän som tillbringar flera månader om året på samma platser - många har varit där i 30 år! Ett härligt gäng, väldigt socialt, där alltid någon kom över på morgonen för att kolla vilket berg jag tänkte ge mig upp i - och någon annan kom fram innan jag ens hunnit parkera bilen på kvällen - för att kolla att jag var ok och för att höra hur min dag hade varit. Ensam på en camping? Inte fasen var jag ensam! Jag var i gott gott sällskap!!





Solnedgången var normal vacker - men sista kvällens skådespel slog definitivt allt!


Förstår ni att det tog emot att åka tillbaka till verkligheten?











Bilderna från helgen

Äntligen har datorn segat igenom uppladdningen av fotona från igår!! Det blir bara några, men dom representar dagen...



Det började med färger, så mycket gult och olika nyanser av gult, när granarna ändrar färg...



Efter någon timmes klättring hade vi kommig halvvägs, och hade alltså andra halvan kvar. Det ser inte så långt ut upp, men ni ska veta att det är ungefär 500m rakt uppför kvar i det här läget. Långt alltså.



När vi mellanlandade lite innan slutspurten uppför, passade jag på att ta det här kortet - det finns lite sjöar med på bilden (för den som är mer skarpsynt än min kamera...)



Nästan uppe, men ännu en bra bit kvar och här börjar marken bli riktigt otäck att gå på, eftersom stenbumlingarna inte bara är glashala av is, utan dessutom ligger lite löst. Hela vägen upp här gick jag och funderade på vad det kommer sig att en bergstopp består av stenkross??



Efter mig klättrade damen som syns på bilden, som ni ser hade vi ett ganska bra avstånd mellan oss - vilket här berodde helt på trötthet och inte på säkerhet..



Så här brant var det alltså att ta sig upp och stenarna var INTE roliga att gå på! Men kolla utsikten! man ser ända till havet och det är fler "vågor" av berg i olika nyanser, än vad fotot avslöjar. Otroligt vackert.



Så utsikten åt andra hållet...



Min utsikt när jag lunchade... Observera stupet rakt ner bara någon meter framför mig...



På väg ner, fastbunden mellan en skräckslagen tant med höjdskräck och en tant som var helt paralyserad av rädsla för rullande stenblock. I hörnet syns en av mina vänner, och prickarna längst ner är resten av gänget. Dom som tog sig ner utan höjdskräck, utan höjdsjuka, och utan att vara fastbundna i rep... *skäms*



Det ser ju inte så farligt ut härifrån... Men vi lunchade alltså på den högsta toppen på bilden ovan. Och det var inte den lättaste vägen vi tog ner, inte den som ser rak ut härifrån... *tycker synd om mig själv och mina stackars ben*



Jajamen! Såna här stenar sprang vi alltså utför. Först ner vinner...



Och så äntligen, fast mark under fötterna, och otroligt vackra färger. Det var här, när fötterna äntligen stod stadigt, som guiden bestämde sig för att skynda på mig lite, under lögnen att han "går i min takt". Han höll ett avstånd på hela 3 centimeter och höll på att driva mig knäpp, eftersom det är oerhört stressande att ha någon som flåsar en i nacken. Jag ville släppa förbi honom flera gånger för att få gå i min takt, men det gillades inte.

Det var då jag hittade blåbärsrisen och helt sonika slog mig ner för att äta, tillsammans med några av damerna i gruppen. Gott, men blåbär som blir djupfrysta varje natt och tinar i solen varje dag smakar inte som dom svenska...

En bild från igår..



Min dator strejkar så jag kan inte ladda upp alla bilderna från igår. Men här kommer i varje fall EN som visar precis hur brant det var där jag klättrade upp, och hur stenarna såg ut - vare sig speciellt stabilt eller säkert. Halt var det dessutom.

Om jag nu berättar att klättringen NER, på andra sidan toppen, var DUBBELT så brant, med lite större stenblock att gå på - men inte för den sakens skull med säkerhet stabila, utan även där hala och ibland lösa.

Förstår ni att jag är glad att jag lever:-)??

En dag i bergen

Gårdagen i bergen blev väl inte riktigt lika härlig som det var tänkt. Gruppen var härlig och vi var tre bilass med folk som träffades klockan halv sju på söndag morgon för att ge oss ut på en 1050m vandring upp till 2700meter över havet.

Solen strålade från blå himmel och det var nollgradigt när vi klev ur bilen, lite kyligt innan vi fick upp värmen. Sistnämnda gick fort. I gruppen fanns nämligen HerrSprångmarch, en man i 60 års åldern vars största nöje inte är att vandra, utan att springa så fort benen bär uppför berget, dricka sitt vin och sen kuta ännu fortare nerför berget igen. Ett effektivt sätt att förstöra en dag på.

Nu är han ledare, så det är hans skyldighet att vänta på alla i gruppen - en grupp ska inte och får inte röra sig fortare än svagaste man. Eller kvinna. För i den här gruppen fanns en dam som brukar vara ute med fikaföreningen (jag gjorde också det misstaget en gång - vandring i den gruppen betyder fikapaus var femte minut). Hon knatade långsamt uppför berget, medan han stressade på henne. Uppför hade jag inga som helst problem, trots att det var BRANT. Och när jag säger brant så menar jag, riktigt jäkla brant. Det var som att gå i en trappa, utan trappsteg.

Efter knappt två och en halv timme hade alla nått toppen - 1050m klättring. Det är enormt fort, med tanke på hur brant det är. Alla dukade upp sin picnic och tog sedan en välförtjänt siesta.

En liten lur senare, reste jag på mig för att gå och ta lite foton. Det var då huvudet höll på att gå i bitar. Jag fick spränghuvudvärk, kunde inte titta i riktning mot mina fötter utan att det svartnade framför ögonen, magen vände sig nära på ut och in och jag fick kämpa med att behålla maten. När jag ställde mig upp kändes det som om jag skulle välta och jag mådde otroligt dåligt.

Höjdsjuka.

Att drabbas av det på endast ynkliga 2700 meter verkar helt otroligt - särskilt med tanke på att jag jämt är uppe i bergen och ofta bra mycket högre än så, utan att visa minsta symptom på att bli sjuk. Men eftersom vi sprang uppför berget - vilket jag inte har för vana att göra - är det mycket möjligt att det var det som utlöste det.

Själv vill jag helst tro att det är bihålorna som spökar - har man bihåleinflammation gör det jävligt ont att vara uppe på såna höjder (eller att flyga!).

Det var i det här läget HerrSprångmarch fick för sig att vi skulle ner. Direkt. Alla satte av i full fart och jag blev kvar med 3 andra som paralyserats av skräck när dom såg vilken väg han tänkt vi skulle ta ner. Just det. Utför stupet. 800meter ner, över stenar stora som köksbord, hala av is, och så brant att jag inte förstod hur vi skulle kunna GÅ upprätta nerför - händer och fötter ok, men inte bara fötter. Sedan ytterligare 300 meter på gräs, men rakt utför brant som en skidbacke.

HerrSprångmarch stressade på och förstod inte alls när jag sa att jag var sjuk, att jag mådde riktigt dåligt. Tillsist var det en av dom andra tjejerna som sa att jag var kritvit i ansiktet och eftersom jag satt fastklistrad på marken och vägrade närma mig stupet så fick dom för sig att jag hade höjdskräck. Det har jag inte. Höjder är otäckt, men jag vet mina begränsningar. Däremot kunde jag inte närma mig ett stup när hela kroppen kändes som en båt och jag inte kunde vända huvudet mot fötterna utan att det svartnade framför ögonen.

Rep.

Dom band fast mig. En meter framför mig satt en tjej med lite höjdskräck fastknuten, två meter bakom mig hade jag en tjej som var paralyserad av skräck. I mitten, med repet över magen som bara vill kräkas, fanns alltså jag. DÅ blev jag rädd. Nog för att ha sin egen kropp att hålla reda på, men att dra med sig två andra om man faller?

Mina språkkunskaper är inte vad dom borde vara när jag är sjuk. Och att stressas nerför ett stup när man mår skit - det bättrar inte precis på. Först när vi tagit oss ner en bit och tjejen bakom påpekade att jag inte längre var vit utan nu högröd i ansiktet (försök själv svälja spy medan ni klättrar så ska ni få se!) och jag började slita av mig repet som drog och krängde över magsäcken, fattade HerrSprångmarch hur dålig jag var.

Stanna och vila? Nix. Ännu snabbare spurt nerför berget - för är man höjdsjuk måste man ner. Så fort som möjligt. Kul.

Några hundra meter längre ner mådde jag klart bättre, huvudet sprängde fortfarande men illamåendet försvann. När jag fick av mig repet kändes det klart bättre. Och några hundra meter längre ner försvann även huvudvärken. En tjej halkade och skavde bort allt skinn på högerhanden, en gubbe hade tur som inte bröt benet när han halkade och fastnade ända upp till knäna under ett stenblock.

Tyvärr var kroppen inte i skick för att springa nerför stup och så fort jag fick möjlighet la jag mig ner och stensomnade. Blev inte många minuter innan dom andra - som suttit och väntat en timme medan vi repbundna halade oss ner - var redo att springa vidare.

Men jag orkade inte. Huvudet började spränga när jag rörde mig för fort och knäna ville inte klättra upp och nerför glashala stenblock och sedan nerför en backe - utan stig - som skulle fått vilken utförsåkare på skidor som helst att brinna av lycka.

Vid det här laget var jag vansinnig, och kunde inte hålla tyst om vad jag tyckte om "ledaren" och hans metoder. Blir någon sjuk, tar man det LUGNT. Har någon ont, vilar man. Är någon rädd, hjälper man. Så enkelt!! Och det är hans förbannade ansvar dessutom!  Vi var ett helt gäng på efterkälken, som inte uppskattade att trampa sönder naturen, bara för att gubben inte kunde hålla sig till stigar. Istället för att stressa vidare tog vi oss en välbehövlig paus mitt i ett blåbärssnår, där vi åt upp årets sista bär.

Tillsist kom ledaren tillbaka för att se var vi höll hus. Och sa till dom andra att gå före så att vi kunde gå lite långsammare (normal speedwalking takt, istället för att springa) den sista timmen.

Så jag hade en hel timme på mig att tala om för honom att jag tyckte dom kunde informerat mig om att vandringen i själva verket var påhög alpinism nivå (något jag tydligt talade om att jag inte var beredd att göra så snart efter bilolyckan) när jag ringde och anmälde mig. Vi var flera som hade försäkrat oss om nivån innan vi skrev in oss.

Av dom andra i gruppen har jag nu förstått att det inte är nivån det handlar om, utan ledaren. När HerrSprångmarch är med, är det många som inte följer med upp i bergen, utan bildar sina egna små grupper, för att kunna göra det som vi faktiskt vill i bergen.

VANDRA, njuta av utsikten, hinna småprata med dom andra, andas frisk luft och helt enkelt må gott.

Imorgon bär det upp i bergen igen, den här gången med en grupp lärare som är på semester den här veckan. Lite orolig att jag inte ska hålla formen, så jag ska försöka få tag på en läkare idag för att försäkra mig om att det är bihålorna som spökade och inte höjdsjuka!




Vattenmärkning...

Har inte så stor tur med vattenmärkningen av mina foton, så det tar en eeeeevig tid att få hit fotona jag ville visa. Men här kommer några till från i lördags...





Den här utsikten hade vi när vi lunchade (enda timmen på hela dagen då solen gick i moln..)





Fotot ovan gör inte rättvisa, för det är fler böljande "vågor" av berg, i olika blå nyanser, så långt ögat når (eller i varje fall ända ner till havet!)







Mera höstfärger, som jag älskar så!!









Fint va?

Lite foton

Tänkte bjuda på lite foton från lördagens promenix i bergen, på dryga 2000 meters höjd...




Tornet som syns uppe till höger hade tydligen plats för ett 80 tal soldater en gång i tiden. Det var i bunkrarna som hörde till dessa kasernerna som vi var nere och kröp - mycket spännande!





Och hösten har kommit - men det krävs visst att man kommer upp på höga höjder för att få njuta av färgerna!!





På vägen hem passerade vi genom ett område med brandgulröda träd, men tyvärr var jag inte så snabb med kameran i kurvorna...

La Clarée

Tänkte bjuda på ännu lite bilder från det absolut vackraste trolllandskap jag någonsin vandrat i... Bilderna är ifrån augusti i år.



Första sjön, med lite snö kvar i augusti månad!





Härligt glitter va?



Andra sjön..



Precis bakom stenraset, och nerför en liten kulle, finns första sjön.. Stenraset var för övrigt intressant att gå igenom...



Dessa små mästerverk fanns längs hela promenaden. På grässlänten i bakgrunden finns massor med marmottar, som visslar till varje gång man går förbi - för att varna sina vänner...







Det här är tredje sjön. Längst ner i hörnet syns lite folk vars ungar tjoade så det ekade mellan bergen:-)



När jag klättrade upp mot fjärde sjön och kommit uppför en liten kulle, befann jag mig plötsligt mitt ibland miljoner får. Väsnet var öronbedövande!



Vissa "får" var finare än andra..





Bilderna gör helt klart inte rättvisa, för man ser inte hur många får där faktiskt fanns. Men dom var överallt!!



Utsikt över fjärde sjön, där folk hade satt upp sina tält. Helt klart ett ställe att tillbringa sommaren på!!



Färgerna var fantastiska, kolla nyanserna i gräset!











Visst är det vackert?

Här stannade jag faktiskt en stund för att få benen att sluta skaka, efter att ha försökt mig på en genväg runt berget haha - hade jag läst kartan så hade jag sett att det var en smaaaaaaaal knapp synbar liten "stig" på en jättebrant bergvägg, med 100 m stup åt ena hållet, rakt genom ett stenras som helt enkelt inte låg still. Jag tog mig typ hundra meter framåt på den stigen innan jag höll på att tuppa av av svindel av rädsla och av stenar som rullade åt alla håll. Fick bli en väldigt försiktig vandring tillbaka...



Till fåren, som radat upp sig som värsta trafikstockningen på motorvägen!



Tyckte det såg för roligt ut. En miljon får, alla på led.



Tredje sjön sett från en braaaaaaaaant bergvägg..





När jag smög mig undan för en liten kissepaus - inte lätt att hitta i ett landskap utan buskar och större stenar - råkade jag gömma mig på fel ställe. När jag var klar upptäckte jag det här nätet, någon halvmeter från huvudet...



Ni ser Madame Spindel i mitten va...?

Nomad

På tal om det där med att vara nomad... Det loggade just in lite folk på min alldeles privata msn, vänner som jag faktiskt inte minns vart jag träffat. Blir det så när man reser och flyttar mycket?

För ett par år sen träffade en av mina franska tjejkompisar en italiensk kille och kärade ner sig fullständigt. När hon presenterade mig för honom sa jag att vi, vi har setts förut. Jepp sa han. Vi satt länge och funderade, båda två, utan att bli något klokare på var vi hade träffats. Antagligen via jobbet, kom vi fram till, fast vi inte ens jobbade inom samma område.

Tre månader senare var vi ute och käkade, tillsammans med alla hans italienska vänner. Språket blev så klart engelska. En av grabbarna började fråga mig om mina utlandsvistelser och - jag har nog nämnt det här förut - när jag pratar om ett land jag bott i, minnen jag har därifrån, så pratar jag med språket jag använde på plats, och även med dialekt specifik för orten. Varför det har blivit så vet jag inte, men det är så jag funkar. Så jag satt där och pratade med den här grabben, om mitt år i Nordirland, om hur roligt jag haft osv. I varje mening kröp mer och mer av Belfast dialekten fram och tillsist satt jag där och snattrade iväg som en inföding.

Så blir jag medveten om att kompisens italienska pojkvän sitter och stirrar på mig. Stirrar. Så säger han: "Jag vet varifrån vi känner varandra, nu minns jag". Vi var i Nordirland samtidigt. Umgicks i samma kretsar, men inte med varandra, var på samma fester varje helg, var båda två nära vän med samma amerikanska tjej. Han var lika mycket bakgrundsperson för mig som jag var för honom. Men under ett års tid hade jag haft honom där, i utkanten av mitt synfält. Vän till mina vänner. Ibland har vi hängt i samma studentkorridor.

Sex år senare, är vi grannar i Frankrike. En italienare och en svenska, som träffats i Nordirland.

Världen är bra liten.

Så det kanske inte är så konstigt att man inte minns var man träffat alla sina vänner?

Glacier Blanc

I augusti gav jag mig ut på en vandring till Glacier Blanc. 1300någonting meters klättring rakt upp, och lika mycket ner. Tog mig nästan 9 timmar!



Kallt kallt vatten i floden med med smält is från glaciären!



Som ni ser var det lite av motorväg på vandringen uppåt. Jag knatade själv till första refugen, innan jag fick sällskap av ett franskt lärarpar till toppen och ner igen.



Första anblicken av glaciären!





Lite närbild...



Och utsikten när man vände sig om!



En liten sjö halvvägs upp...





Här står jag vid foten av glaciären, faktiskt med fötterna i snön. Men utan rätt utrustning vågade jag inte ge mig ut på isen, eftersom solen gassade och det helt enkelt var för farligt.



För jag ville inte drutta i en sån här spricka!



Och det fanns som ni ser ganska många sprickor..



Vägmärke! Här har jag klättrat (jo, klättrat, händer och fötter behövdes lika mycket) upp några hundra meter till och sitter och beundrar glaciären.



En bild som verkligen visar hur STOR den är. Två pluttiga grupper med folk syns, observera säkerhetsavståndet mellan varje person, dom är kedjade i varandra.





Och till sist: Några av alla miljoner blommor jag fotade:-)







Behöver jag säga att jag hade ont i varenda muskel när jag väl kom ner igen?


Oväntat besök...

Man blir faktiskt riktigt poppis när man bor på Rivieran - folk man vare sig hört av eller träffat på år och dag kan plötsligt ringa och säga, du jag kommer förbi på fredag, är det ok om jag sover hos dig en natt.

Jajamen.

När sen det väntade besöket inte dyker upp, inte ringer, inte på något sätt hör av sig - förrän 4 timmar efter överrenskommen tid med ett sms och ursäkten "dom ställde in flyget", då blir jag aningens sur.

Vilket flyg? Mig veterligen går flygen från Paris varje halvtimme. Skulle han ta vägen om Australien?

Lac Egorgeou

Ibland har man turen att hitta ett paradis mitt i ingenstans. En av mina dagar i Alperna i augusti, tryckte jag ner min bok i väskan (för ovanlighetens skull) och började knata. Mål: Lac Egorgeou i nationalparken Queyras. Vart en ganska trist promenad genom skogen tills det här dök upp:



Eftersom det var strosa hellre än marchera som gällde, hann jag träffa den här pysen:



Vackra vyer



Blommor som imponerar!



Vägmärken:



Och sen bara vackert, så otroligt vackert:





Jag låg faktiskt i tre timmar vid den här sjön, läste min bok, käkade, och bara njöt av utsikten!



Framåt eftermiddagen var det inte längre smockfullt med folk och då kunde man verkligen njuta av utsikten och tystnaden.









Ibland finns det inte ord som räcker till...

Som jag saknar Alperna!


Fryyyyyssseerr

Min enda ursäkt till att inte hålla bloggen uppdaterad under min semestervecka i Sverige är att jag fryser så förbaskat att jag inte kan koordinera fingarna över tangentbordet.

Hela sommaren har det varit varmare i Sverige än i Frankrike säger dom. HA! Det tror jag så mycket jag vill på. Regnet har öst ner över en frusen mig ända sedan jag kom hit.

Några timmar till och jag kan paddla kanot på tomten!


RSS 2.0