Mitt Liv Som Fransyska

När jag kom till akuten idag fick jag ringa på en klocka och slå mig ner i väntrummet. Efter två minuter kom en manlig (hmm ja det är ju en definitionsfråga förstås. Han var man, om man säger så) sjuksköterska ut och förhörde mig - inför alla andra patienter - om varför jag var där. Tyckte det var lite pinsamt så jag sa att jag vart i en olycka och förstod sen inte så mycket franska alls faktiskt... Men ska sanningen fram kan jag inte ens på svenska beskriva huuuur huvudvärken känns och vaaaar den sitter och och och och...

Fem minuter passerade. Läkaren tog ett varv förbi väntrummet, fick syn på mig, frågade om jag fortfarande hade ont (var ju hos samma läkare förra veckan) efter olyckan, och försvann. Två minuter passerade.

Mr Sjuksköterska kom ut från samma rum och sa kom så går vi till röntgen. Eh??? Röntgen sa jag, som hade med en stor påse med bilderna dom tog på akuten dagen efter olyckan. Nej tack, sa jag, röntga vill jag inte. Han tittade förvånat på mig. Läste i papprena. Aha, scanner. Ok, sa han, här ta din journal, scannern ligger i byggnaden på andra sidan vägen, vi syns sen hej så länge.

Letade mig fram till scannern. Jaha, sa tjejen i receptionen, har du inte ditt försäkringskort med dig? Nej sa jag, ligger på akuten. Akuten sa hon eftertänksamt. Frågade hur länge jag behövde vänta. En timme sa hon. Väntrummet var fullt.

En knapp halvtimme senare dyker en manlig sjuksköterska (ok, igen, definitionsfråga), upp och ska sätta en kanyl så dom kan spruta in färgämnet när dom scannar. Inget material fanns på plats så han rusade in och ut, alltid med ett leende på läpparna och ett vi ses sen eller hej igen (när jag gick fick jag fylla i en enkät på hur personalen bemöter patienterna, så det förklarar ju en del). Sen säger han "men vi har ju setts förut". Yes. Men det var 6 månader sen jag var på det sjukhuset sist. Det är till att göra intryck!! Frågan är om det var bra eller dåligt... Gissar på det senare för den gången var jag inte akutpatient, utan fick vänta i härliga tre timmar varav en timme i en liten garderob på 89kvadratcentimeter, där jag hann förvandlas till ett ilsket bi innan jag blev utsläppt, eftersom jag kom flera timmar försent till jobbet.

Några minuter och vänliga leenden, rara kommentarer (enkäten ni vet...) senare har dom fixat scannern av nacken och jag får stora äran att själv stoppa blodflödet. Tryck här, säger han. Ta på dig skorna och gå och vänta där ute. Ehhh? Jag tog på mig skorna. TRYCK!!! skriker han. Jaha. Men hur ska jag då få på mig skorna?

Fem minuter senare i väntrummet, där blodet mycket riktigt börjat spruta ut med oanad fart och tjejen bredvid mig såg helt kräkfärdig ut (herregud, jag höll ju över det, var ju bara ett sticksår!) så kommer en man förbispringande, vanligt klädd, stor väska, och ropar liksom till alla i väntsalen att "allt är bra". Jag var nog den enda som inte reagerade. Madame?? hörs det om och om igen. Tills jag förstod att det faktiskt var en läkare som stod där. Och att han pratade med MIG. Allt är bra. Ok.

SEN uppstod väntan, någon halvtimme på att få ut bilderna, och vidare över till akuten, där den andra läkaren bekräftade att allt var bra, skrev papper till försäkringsbolaget (och räkning till fårskallen som körde på mig) och så blev jag utskriven.

Total tid: Dryga 1h45min.


I Sverige väntade jag 4 månader på att få röntga foten vid en misstänkt fraktur, när jag hade så ont i den att jag inte kunde stå på foten och rantade runt med kryckor. Då stod jag ändå som "akut" i kön till röntgen.

Jag betalar visserligen dyrt för min sjukförsäkring här, trots att jag har valt billigaste alternativet. Men den täcker den % av sjukvårdskostnaden för staten inte betalar. Den betalar alla mediciner. Den är min trygghet. Men det som ändå är bäst här (och säkert kostar staten skjortan) är att de flesta läkare är privata, men ändå omfattas av skjukvårdsystemet. Det är därför man alltid kan hitta en läkare direkt när man behöver en och det är därför man aldrig brukar behöva vänta mer än någon månad om det är någon större grej som ska göras.

Kanske är det dock värt att påpeka att det finns nackdelar - folk som inte får antibiotika när de tror sig behöva det, går helt enkelt till en annan läkare. Staten har stora kampanjer på gång för att utbilda enskilda människor i att det mesta läker ut utan antibiotika. Så det finns baksidor.

Men för mig var det ändå en enorm lättnad att idag få veta att nacken är ok, att det onda kommer läka bort med tiden och att jag kan återgå till lättare sport så fort jag känner att jag orkar. Att jag fortfarande inte kan vrida huvudet helt åt vänster, det är en annan historia...