Vad gör jag här?
Sen hände något. Frågan ändrades till "Varför stannar du här?" eller alternativt "Varför flyttar du inte härifrån?" Det är tuffa frågor. Frågor jag brottas med varje dag - vad är det som egentligen gör att jag stannar i ett land där jag varje dag slåss med det dagliga livet (för att allt är så förbaskat komplicerat här!)? Men jag tror inte att jag hade ställt mig den här frågan så ofta, om inte varenda ny människa (och gamla vänner) konfronterat mig med den varje gång vi ses. Det får mig nämligen att känna mig oerhört ovälkommen här - även om frågorna ofta bara är nyfikna och väl menade.
Igår kväll hamnade jag i en ilsken diskussion med mina kursdeltagare, när just det här ämnet kom upp. Alla tycker jag ska flytta - att jag ska förverkliga min dröm i ett annat land. Orsaken till att jag exploderade är att jag redan har gått igenom alla anledningar till varför jag har VALT att bo kvar i Frankrike (landet där det är oerhört svårt att leva ut sina drömmar), i stället för att flytta "hem igen" (vadå hem, jag flyttade ifrån Sverige för 11 år sen, var är hemma om inte här i Frankrike, där jag är så rotad som jag bara kan bli??). Om och om igen har jag förklarat min ståndpunkt - jag vill bo kvar här och jag vill inte behöva rättfärdig varför jag har gjort det valet, varje dag.
Men nej accepteras inte. Folk älskar att analysera min existens i Frankrike, ifrågasätta min beslut att stanna. Det lustiga är att den här diskussionen blommade upp igen igår, efter att jag tydligt uttryckt min önskan att slippa dra upp det här ämnet igen. Vilket för mig resulterat i en sömnlös natt, där jag legat och vänt och vridit på frågan igen.
Som utlänning blir man i princip omyndigförklarad i Frankrike - jag kan tex inte sälja mig själv med min masterutbildning, utan det enda dom bryr sig om är att jag pratar många språk och då kanske jag kunde jobba på hotel och ta emot svenskar (...)? Eller jobba som tolk? Eller göra något annat där man inte använder sin utbildning?
Kränkt, förolämpad - listan kan göras lång.
I det här landet är man inte välkommen som utlänning.
Välkommen i gänget, kompis. Det där inlägget hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Ändå stannar man. Ibland tror jag att jag är kvar här bara för att det är roligare att stångas än att vara dödligt uttråkad.
Tack för dom värmande orden, skönt att höra att jag inte är ensam om att känna mig som en utpuffad utböling!!
Det kan vara enormt jobbigt. Det kommer ändå en dag då allt vänder. Efter dryga tio år slutade folk tjata om detta på samma sätt. Det var väl ungefär då jag kommit så långt att jag låter som en inhemsk när jag pratar. Min teori är alltså att det ligger i språket! Acceptansen ligger i hur väl man talar landets språk. Men det är väl likadant för invandrare i Sverige, just på den punkten.
Fragar de ratt ut :Varfor stannar du har??
Vilket "underbart" land!
