Mitt Liv Som Fransyska

Jag åkte för att klippa mig imorse, hade tänkt vara där strax efter öppningsdax men eftersom solen skiner passade Rivierans alla poliser på att vara ute för att fylla sin kvot av fartbrytare och felparkerare den här månaden (jo dom har faktiskt en kvot dom måste upp i..), så jag kom lite sent.

Väl på frissan var det vänta som gällde. Närmast min stol stod en tjej och klippte en mörklockig tjej. Tyckte hon blev jättefin, men av tjejens min att döma tyckte hon inte detsamma. Eller så var det bara behandlingen från frisören som fick tårarna att börja spruta på henne, utan att hon kunde hejda dom. Varpå alla frisörer i hela salongen började viska och himla med ögonen. Frisören vägrade slutföra och ta emot betalningen och stampade surt därifrån.

För att ta hand om mig.

En styck sur fransk frisör, en styck svenska som inte har alla franska ord som krävs för att beskriva hur jag ville bli klippt. Dessutom visste jag inte hur jag ville ha det. Men jag visste precis hur jag INTE ville ha det, så det förklarade jag. Frisören den franska bitchen bara fräste. Tryckte ner mig vid ett handfat och skulle börja tvätta håret. Normalt ger dom en härlig massage. Icke då. All ilska över kunden som storgråtit gick ut över mig. Och innan hon ens hade tvättat klart håret var även jag beredd att ta till lipen.

Försökte med ett leende istället. Men bitchen gick inte på det. Hon upprepade samma svar på hur jag än försökte förklara vad jag ville ha. Ett ord som tydligen betyder page, men det visste inte jag - och det ville jag definitivt inte ha. Vad jag än försökte säga så SKREK hon svaren. Jag är utlänning. Inte döv. Tja jag var inte döv innan besöket hos frissan i varje fall. Att inte förstå, är inte samma sak dom att inte höra.

Förresten var det hon som inte förstod, inte jag. Vid det här laget hade alla väntande kunder förstått precis vad jag ville ha och försökte hjälpa till. Tillsist fräste bitchen åt mig att hon skulle hämta en kollega som kanske kunde förstå vad jag ville ha - allt i skrikande ton, surt som ättika och så pepprade hon med en lång utskällning om att hon inte kan göra sitt jobb om inte jag kan förklara vad jag vill ha.

Jag lät henne hållas, blicken stadigt rakt i ögonen på henne tills hon var färdig med sitt utbrott. Sen vände jag mig utan en min till kollegan och lyckades förklara precis vad jag ville ha och denne förstod eftersom hon lyssnade. Tyvärr lyssnade inte bitchen heller på kollegan som hade förklarat vidare...

Hon rafsade vidare i håret och jag bad henne flera gånger ta det lugnt, eftersom min nacke inte klarar av att slitas åt olika håll.

Vågade inte tjafsa mer utan tänkte att det kan i varje fall inte bli värre än vad det vart innan. Det blev det. Hennes resultat var en tung gardinliknande page, väldigt långt ifrån den vilda luftiga frisyr jag efterfrågat.

BLIR DET BRA?? skrek hon. Fortfarande inte döv.

NEJ! ville jag skrika till svar. JAG HATAR DET! NU FÖRSTÅR JAG VARFÖR DEN ANDRA TJEJEN STORGRÄT NÄR HON GICK HÄRIFRÅN. DU HAR SLITIT AV HALVA HUVUDET UTAN ATT FÅ TILL EN FIN FRISYR OCH BEHANDLAR MIG SOM SKIT. JAG VILL ATT DU SLUTAR KLIPPA OCH LÅTER EN KOLLEGA TA ÖVER. NÅGON SOM INTE ÄR SÅ ARG SOM DU.

Men istället svarade jag lika högt som henne, att NEJ jag är INTE nöjd och NEJ jag vill INTE att hon fortsätter slita i mitt hår, utan skulle hon kunna vara så vänlig att be någon av kollegorna klippa färdigt.

Därefter vände jag mig till damen som stod näst på tur i bitchens klippschema och önskade henne lycka till och sa att jag hoppas att hon inte blir bitchens tredje missnöjda kund på raken den här morgonen och att om hon är håröm gör hon bäst i att komma tillbaka en annan dag.

Kollegan som klippte färdigt mitt hår, fick till det nästan som jag ville ha det - voila vad man kan åstakomma när man tar sig tid att lyssna...

Nästa gång jag går dit - jo jag har tänkt gå tillbaka för dom är billiga - ska jag stanna till utanför först och kolla stämningen på färdigklippta kunder..