Mitt Liv Som Fransyska

Ikväll har jag haft besök av min yngsta storebror, som var vänlig nog att komma hit med en stege och hämta mig så att vi kunde göra vårt traditionsenliga torsdagsbesök på kina restaurangen - allt under största hyschpysh eftersom hans tjej inte vet om att jag existerar. En fransk man får inte ha tjejkompisar. Så här är det gilla läget eller glömma att han existerar. Och eftersom grabben har blivit som en bror för mig, så håller jag till godo med mina två timmar skvaller och middag per vecka.

Han håller på att lära upp mig i fransk kultur. Idag gick vi igenom ämnet: Män, så funkar dom. Har jag förstått det hela rätt ska man som tjej bara luta sig tillbaka och vänta in att bli uppvaktad. Inte tänka, inte analysera, inte fundera, och framförallt inte ringa.

Nästa vecka tror jag att jag ska förklara för honom hur en KVINNA funkar!

(Ring henne minst en gång i timmen, se alltid till att det finns kilovis med choklad hemma...etc)

Män.

Den stora jakten på min borttappade deklaration är avslutad. Efter att ha besökt ett oändligt antal skattemyndigheter, och ringt runt till övriga, lyckades jag lokalisera den till en ort där jag aldrig bott (!), där dom hävdade att dom skickat den men eftersom jag inte ändrat adress så hade den inte kommit fram.

Jag HADE ändrat adress. Och det är mitt triumfkort för att försöka övertala myndigheterna att inte ge mig en straffavgift på 10% av årets skatt, för att jag deklarerar 7 månader för sent. För jag var visst tvungen att deklarera om.

Så när jag åkt i en timme, letat i ytterligare en timme och hittat skattemyndigheten på en liten bakgata i ett industriområde, väntat i en timme för att komma fram och tillsist får prata med en äkta fransk bitch. Så säger hon: det är inte här du ska lämna in din deklaration.

Att jag inte dog.

Där började en argumentation som slutade med att jag tryckte deklarationen i näven på henne och förklarade att om inte hon tar emot min deklaration så kommer jag inte deklarara - för alla skattemyndigheter vägrar ha med mig att göra ("du bor inte i den här orten längre", "du har flyttat", "andra löjliga ursäkter") och försöker skicka mig till någon annan.

Min flytthistoria är också inlämnad.

Nu återstår bara att bråka med "le Tresorier" - myndigheten som inkasserar stålarna.

För dom har visst under två års tid låtit inkassera pengar för MIN fastighetskatt, men från en helt annan person. Hur lockande det än är att hålla käften om det, så blir det nog trots allt billigare att lösa problemen nu än senare.

Och eftersom konstant surhet, allmän otrevlighet och ett evigt fräsande är krav för att kvalificera till ett myndighetsjobb (och ja, icke att förglömma, en vilja att gå ut i strejk varje kvart), så kommer morgondagens bråk med le Tresorier inte bli kul.

Dessutom envisas dom med att kalla mig vid fel förnamn!!

Man ska akta sig för vad man säger ibland. Efter att ha lämnat lite pikar om fransk kultur till mina kurskamrater, dök en av grabbarna igår upp som ikonen för en fransman:

svart basker
vit och svart randig halsduk (tröjan hittade han visst inte)
Svart "målarkavaj"

Fattades bara baguetten under armen, vinflaskan i handen och stinkosten i korgen.



Ångrar så att jag inte hade kameran med mig! Baskern fick jag äran att bära hela kvällen (ull, kliar!!) och dom sa att jag såg ut som en äkta dam från Paris. Klass!

Jag klagar mycket på fransk byråkrati, på kulturen osv, och det är sant att livet här är en kamp. Man måste hela tiden se upp med vad man gör och säger och framförallt hålla ryggen fri och vara beredd på påhopp från dom mest oanade håll.

Men något som faktiskt är riktigt bra i Frankrike, är läkarvården. Den är fantastisk. Men får den hjälpen man behöver, när man behöver den.

Och så har dom osteopater - jag tror bara att det finns några få enstaka godkända såna i Sverige. Men här kryllar det av dom. Osteopater är inte bara ryggknäckare utan ser hela människan - orsaken till problemen ska hittas och åtgärdas, visst kan det knäckas också och medeciner tas bara i nödfall.

Min osteopat gjorde dock slut med mig igår... Han anser inte att han kan hitta orsaken till varför jag har så ont i nacken (jo, att det kommer från bilolyckan vet han ju, men inte hur han ska fixa det) och därför tycker han att jag ska träffa en annan osteopat. Han förklarade länge och väl att han absolut tycker om att träffa mig och att det är tack vare mina täta besök efter olyckan han har haft en saftig inkomst den här månaden och för ett ögonblick fick jag intrycket att jag höll på att bli dumpad av pojkvännen..

Mannen har rekommenderat alltifrån kramar och sex, marijuana (jag vill gärna påstå att han skojade, men han insisterade faktiskt på att det skulle få alla muskler att slappna av), till lata dagar på stranden.

Igår gick jag därifrån med ett telefonnummer till hans kollega, och ett recept på ett Nytt Jobb, En Man och Helst Några Bebisar också (teorin är att med dessa tre i mitt liv, kommer jag inte ha tid att oroa mig över nackont). Sekreteraren tappade nästan hakan när hon fick skriva ut det här och frågade storögt om han trodde på mirakel.

Mannen har helt klart humor och det är inte utan sorg jag måste inse att vår "relation" är över. *Sniff*

Någon som vet vart jag kan lösa in det här receptet? Apoteket vägrar kännas vid det.

Efter ett besök på andra skattemyndigheten har jag än en gång fått slängt i ansiktet att jag inte har deklarerat. Jag HAR deklarerat. Det är inte mitt fel att dom inte centraliserar skiten. Antagligen har fel skattemyndighet fått mina papper eftersom jag flyttat runt så mycket.

Utan att ha deklarerat kan jag inte adressändra. Jag fattar ingenting. Jag är tvärsäker på att jag deklarerat - dom har ju för fasen dragit fyra siffriga belopp (och vi pratar euro) i skatt från mig i år!!

Men damen i receptionen skrek så högt hon kunde (ni som följt min blogg ett tag vet att utlänning=döv för en fransyska, tar man bara i och får ur sig orden med lite högre volym så förstår utlänningar. Det är alltså VOLYMEN som måste ökas, inte orden som måste ändras. För ALLA i världen pratar ju franska, det förstår väl vilken fransman/fransyska som helst). För i Frankrike får man nämligen gå igenom hela sitt ärende i receptionen. Man kan mumla så mycket man vill, för Byråkraten ser ändå till att upprepa allt på maxvolym så att det ekar i byggnaden och så att kön (på en meters "säkerhetsavstånd" hålls road medan timmarna tickar fram och det kanske så småningom blir deras tur.

Nu har två byråkrater sagt till mig att deklarera och slängt en blankett i ansiktet på mig. Imorgon ska jag ringa deras telefonservice och se om inte min deklaration finns registrerad nånstans trots allt. Jag är nämligen tämligen säker på att jag testade internet deklaration i år. Och vi vet ju hurdana hejare fransmän är på att följa med i den tekniska utvecklingen.

*En liten parantes för er som inte vet hur det dagliga livet fungerar i Frankrike: Utan din checkbok är du ingen - alla räkningar betalas med check (i undantagsfall kan man ha automatisk betalning av räkningar vilket i praktiken innebär att du förgodkänner vilket jäkla belopp ett företag än vill kräva dig på), det finns arbetsplatser utan internet (fastän dom behöver det), sätter du in lite pengar på ditt bankkonto direkt på banken tar det tre dagar innan pengarna går in, gör du en överföring mellan två av dina egna konton på samma bank tar det också tre dagar (tid under vilken pengarna inte finns på något av de två kontona). Listan kan göras lång.

Det enda Frankrike ligger på topp på är telefon via bredband.

Och det hjälper inte mig att reda ut problemet med min försvunna deklaration.

 Idag har jag än en gång haft glädjen oturen att få brottas lite med fransk byråkrati idioti. Efter att i två månaders tid försökt göra min adressändring hos skattemyndigheten via deras hemsida och bara råkat ut för "fel" varje gång jag lyckats fylla i alla tre drillioner uppgifter som krävts och tryckt på godkänn - så åkte jag idag till skattemyndigheten i den stad jag senast var skriven, för att ändra min adress.

Byråkraten: Du finns inte i vårat system. Du har inte betalat skatt sedan 2005. Du är skriven i Staden (staden där jag aldrig någonsin bott).

Vafan?

Jag: Nejhejdu Monsieur sa jag, skulle du då kunna tala om VEM JAG HAR BETALAT MIN SKATT TILL I ALLA ÅR???

Byråkraten: Nej. Du har inte betalat någon skatt.

AAAARRRRHHH

Jag: Vadå inte betalat någon skatt?? Jag HAR betalat skatt.  Kan du ändra min adress åtminstone?

Byråkraten: Nej, du har ju inte deklarerat att du har jobbat.

Jag: Jodå, det har jag visst det.

Byråkraten: Fyll i den här lappen (=bibban med papper på 8 sidar)

Jag: och var ska jag lämna den då?

Byråkraten: Det vet jag inte, du är inte skriven i den här staden.

Jag: JO!! Jag bodde ju längre ner på den här gatan tills för några månader sen.

Byråkraten: Nej, du har inte varit skriven här sedan 2005.

Allvarligt. I det här läget fick jag välja mellan att utdela en rak höger, och att ta ett djupt andetag och gå därifrån. Nu har jag letat upp alla mina papper som bevisar att jag HAR betalat skatt i alla år, och sitter och samlar mod för att åka till ännu en skattemyndighet för att se om DOM möjligen kan få ordning på min adressändring.

För helt klart är, att byråkraten som tog hand om min senaste adressändring (då, när jag äntligen insett att man måste gå till skattemyndigheten varje gång man flyttar, och därmed anmälde 4 flyttar på en gång...) glömde trycka på ok knappen när han var klar.

Välkommen till Frankrike. Landet där dom stadsanställda har dom bästa förmånerna i världen, men går ut i strejk så fort kaffet är slut i automaten.

Idag har jag slagits med fransk byråkrati. Efter att ha tillbringat morgonen med att ringa runt (passade på mellan åskskurarna) så hade jag kommit fram till följande:

För att få träffa A måste jag få en inbjudan via B.
För att få träffa B måste jag åka dit på deras öppettider för att begära en inbjudan. Telefonen gillas inte.

C behöver man inte alls träffa utan det räcker med att mejla.
D behöver man inte boka tid hos men man måste åka dit på deras öppettider och ha med sig en stor säck med alla väsentliga papper man samlat på sig genom livet och förväntas ha sparat (varav dom få jag sparat finns i Sverige och inte hos mig här i Frankrike).

Eftersom jag absolut vill ha ett möte med A så blev dagens projekt att hitta B. Naturligtvis åkte jag vilse direkt och det tog mig en god timme att hitta ett ställe 3 km bort (tänker inte ens nämna det franska systemet för att skylta sina vägar, utan bara kort säga att om man sätter upp skylten INNAN istället för EFTER avtagsvägarna, så skulle det underlätta en hel del).

Väl framme vid B valde jag mellan att sno en personalparkering och att blockera övriga bilar och bestämde mig raskt för att jag definitivt kan räknas som personal, eftersom jag betalar skatt som alla andra i det här landet.

En enorm kö mötte mig när jag kom in. Lyckligtvis gick det runt en dam och frågade ut alla i kön vad man hade för ärende. Suveränt. Genast tog jag till knepet jag pratar så dålig franska att det är bäst att ni tar in mig i ett rum och går igenom ärendet direkt med mig. Sagt och gjort.

Men B lyckades inte kontakta A för att boka en tid åt mig. Hon ringde runt en del och sa sedan att tyvärr, det går inte. Nejhej. Så sa dom till mig gör två månader sen också och nu börjar tiden rinna ut för mig. Jag måste ha en tid. Nu.

Min franska blev plötsligt utmärkt och jag förklarade för damen att jag var beredd inte bara att tillbringa dagen på hennes kontor, utan att komma tillbaka varje dag tills hon har fixat in mig hos A.

Nu ligger mitt ärende överst i högen med stora rosa bokstäver: URGENT.

Som om det skulle hjälpa.

Måndag är klämdag och tisdag helgdag i Frankrike. Gissa vem som ska få ett besök på onsdag?

Nu ska jag ta itu med C och D.

Det är snart tio år sedan brandkatastrofen som tog så många unga liv. Jag har en vän som befann sig där, men klarade sig oskadd.

För tio år sedan hade jag precis flyttat utomlands för första gången. Hade klarat av min första månad i ett annat land och bodde på campus tillsammans med folk från ett hundratal olika nationaliteter. Värmen som fanns bland oss alla är obeskrivlig.

Jag hade väldigt begränsad tillgång till internet, vare sig teve eller mobil, och mynttelefonen delade jag med 34 andra och den var inte ens i närheten av mitt rum. Det var via vänner på campus jag fick veta vad som hänt.

Som svensk var det min sorg. Tanten som jobbade i den lilla lokalbutiken (där dom sålde mat till hutlösa priser, ofta med passerat utgångsdatum) kom över med dagens exemplar av dagstidningen, sparat till mig - för att jag var svensk - så jag kunde läsa om katastrofen. En fin gest, som jag verkligen uppskattade och inte glömmer.

Man representerar nämligen sitt land när man bor utomlands. Sveriges vinster - i melodifestival, sport etc - gratuleras till mig, och jag tackar så klart och ser stolt ut (även fast jag ibland inte har någon aning om vad det hela handlar om). Stora händelser i Sverige, negativa som positiva, uppmärksammas och kommenteras så klart också av både vänner och obekanta.

Jag är utlandssvensk. Det är en konstig känsla ibland.

Har precis blivit väckt (från slöande, inte sömn) av telefonen - en av mina franska vänner som, några timmar försent, meddelade att han tyvärr inte kunde följa med upp i bergen (hade liksom redan listat ut det *mutter*) men att det vore helt ok med rollers klockan 18 (då det redan är nästan becksvart här). Skulle inte tro det. Självklart ska jag ringa upp honom framåt 22 snåret och säga att jag tyvärr inte tror att jag är ledig klockan 18.

Jag lär mig.

Dröjer inte länge innan jag är en fullfjädrad Fransk Bitch.

På typiskt franskt vis har alla mina vänner exvänner som var sååååå exhalterade över att komma ut i bergen med mig idag, helt enkelt inte hört av sig. Kan sätta en hundring på att dom plirat upp ett öga, sett att solen lyser med sin frånvaro, och somnat om igen.

Så nu är frågan - ensam vandring idag eller ligga hemma och kura jag med?

Jag har inte tid = Jag vill inte

Igår hamnade jag i en diskussion om hur fransmän ser på oss svenskor. Om man bortser från alla sexuella kopplingar (vi ses som gudinnor i sängen..) så är det spontana intrycket man får:

Svenskor har KARAKTÄR och PERSONLIGHET.

Fritt översatt: vi har jävlaranamma.

Ska nog inte vara så svårt att förvandlas till en Fransk Bitch trots allt..

... just nu sitter jag här och håller andan och fingrarna kliar så jag håller på att bli knäpp. Men jag är envis. Jag SKA lära mig agera som en fransyska, jag SKA kunna anpassa mig till kulturen.

Hur svårt det än är att inte svara på ett sms eller email, så ska jag klara det den här gången.

Håller du med - svara inte
Håller du inte med - svara inte
Ring istället den dagen DU har något på hjärtat.

Förstår ni varför jag har svårt att anpassa mig till livet här??

Det jag upplevde idag tog verkligen priset för den mest idiotiska parkering jag sett under mina år i Frankrike. Jag parkerade bredvid en bil som hade hamnat lite utanför rutan. Ingen panik, jag ställde mig med lagom utrymme mellan och hamnade i min tur lite utanför min ruta.

Det gör väl inget när parkeringen är så gott som tom?

Men jodå. Vissa har tråkigt nämligen. När jag kom ut från parkeringen hade en bil ställt sig på förarsidan om min bil. Hans sidospegel var en centimeter från att skrapa i min bil - och puttade min sidospegel framåt (som att böja ett knä i fel riktning ungefär...). Min enda chans att manövrera ut var att köra min bil äääännu närmare stenväggen framför mig (och då ska ni veta att jag parkerar min lilla skrotbil som om den vore en volvo - så nära kanten som möjligt för att få plats i rutan) och att sen med sidospegeln infälld försöka backa ut utan att skrapa sönder hans bil.

Slår vad om att det var ägaren som stod några minuter bort och glatt följde hela teatern, från det att jag fick klättra in på fel sida, tills jag kom mig därifrån.

Jag ska erkänna att jag mer än gärna hade skrapat sönder hans bil och enda anledningen att jag inte körde sönder åtminstone hans sidospegel. är barnen som stod en bit ifrån (man vill ju inte föregå med - alltför - dåligt exempel).

Och hade jag inte redan varit försenad, så hade jag nog helt enkelt parkerat min bil lika tätt, fast på förarsidan om hans bil, och helt enkelt väntat med kameran och försäkringspapprena redo, på att han körde ut och skrapade den.

Gudarna ska veta att den behövde lackeras om redan första gången jag lämnat den ensam några minuter på en parkering.

Allt som bara kunde gå fel igår gick fel! Innan jag hann komma iväg så exploderade min automatiska bevattning vattenpåse med slang som jag brukar ha i ryggsäcken när jag vandrar. Vatten överallt. Tog en kvart att torka upp så jag var rejält sen när jag äntligen kom iväg.

In i bilen och racerfart genom Fort Knox. Vid vakttornet valde jag filen för dom med egen badge (något som vakterna tvingade på mig efter att jag kört in och ut i området sjuttioelva gånger en dag). Bommen förblev stängd. Och stängd. Och stängd. Tillsist fick jag backa tillbaka hela vägen och välja filen för vanliga dödliga och efter noggrann kontroll släppte vakten ut mig från Fort Knox. Tack för det.

Racerfart till mötesplatsen för vandringen, och jag dök upp hela TRE MINUTER försent. Fy skäms på mig. Såg inte en kotte däremot en bil som var på väg därifrån. Fullsatt bil. Försökte stoppa dom men på vanligt franskt vis glodde dom rakt fram och låtsades som om dom inte såg mig.

Nästa bil ställde jag mig rakt framför och knackade sonika på, så dom inte kunde köra iväg. Ska du med sa dom, har du anmält dig. Jodå sa jag, och normalt brukar man vänta åtminstone 5 minuter utifall att folk har fastnat i trafiken eller nåt. Icke då. Vi skulle ÅKA 8h sa han. Till mig sa ni att vi skulle MÖTAS 8h sa jag. Bad tusen gånger om ursäkt för att jag var lite sen - hela tre minuter skäms skäms - och frågade om det var ok att jag följde med.

Redan då ångrade jag mig, för medelåldern på personerna i bilen var väl runt 85.

Det blev ett himla bröttlande med att byta bilar och alla flyttade runt och tillsist fanns det en plats för mig.

På normalt franskt vis låtsades alla om att jag inte fanns. Hur trevligt som helst. Jag var verkligen stormförtjust över att ha tvingat upp mig i ottan och SETT FRAM EMOT en dag i berget med det här gänget. Normalt när jag vandrar med klubben så är folk kanske lite äldre. Det rör mig inte i ryggen, jag är djupt imponerad av att folk i ALLA ÅLDRAR klarar av att vandra i bergen. Mitt eget lilla vandringsgäng består av en kruttant på 70 år och en på 55. Dom är i bättre kondition än mig - vandrar flera dagar i veckan. Jag tycker om att umgås med folk av helt andra generationer!

Men jag hade lyckats anmäla mig till den lättaste vandringen och dock den som var avsedd för pensionärsföreningen respiratorklubben.

Någonsin sett en pensionär hålla i en kaffekopp? Ni vet vad som händer?

Föreställ er samma effekt med en pensionär som håller i ratten på en sprillans ny bil med fantastisk servostyrning och fyra liv i sina händer. En ryckig zickzack körning var vad det blev. Av en gubbe som inte kunde både köra och prata eller köra och titta på saker samtidigt. Varje gång han tittade åt höger så åkte vi åt höger. Tvärbromsning och så siktade han framåt fyra sekunder igen innan han skulle kolla på något annat. Samtidigt som skakningarna skickade oss omväxlande åt höger och vänster. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd, eller så omskakad.

Halvvägs upp till bergen behövde alla gamlingar sträcka på benen och stärka sig med kaffe, bullar och gud vet vad. Vi hade då åkt i en knapp halvtimme.

Tre ynkliga minuter kunde dom inte vänta på mig, men en hel timmes fika hade alla tid med. Jag höll på att gå upp i linningen redan där.

Så anländer vi tillsist i bergen. 3 grader var det i skuggan, knappa 16 i solen. Ur tre bilar stapplar sig ett gäng på 17-18 rosslande gamlingar, rullatorerna käpparna letas fram och efter mycket pysslande kan vi då börja promenera. Femtio meter och en kvart senare händer första incidenten. Damen på hundrafem år får plötsligt alla symptom på hjärtinfarkt och en av gubbarna bestämmer sig för att vända om med henne. Vi andra får inte veta något förrän vid första fika pausen, fem minuter senare (alltså tjugo minuter in i promenaden - som inte ens med god vilja kan benämnas bergsvandring).

Reaktion från alla dess "vänner" i bergen? Inte var det något "åh stackars henne jag hoppas hon mår bättre snart" inte. Nej nej. "Åhhhhhhh stackars Monsieur som var tvungen att gå tillbaka med henne, han missar ju heeeeela dagen i bergen". Jag lappade nästan till tanten som kläckte ur sig den fyndigheten.

Promenixen fortsatte, fortfarande under stor ignorans av svenskan som haft mage att dyka upp hela tre minuter försent för att försöka ta sig in i deras redan så fina grupp. Ja, bortsett från när alla tanterna som suttit i första bilen - den där dom låtsats som om dom inte såg mig och bara körde vidare - kom fram en och en  och sa att det var tur jag var klädd för bergen annars hade dom aaaaaaaaldrig fattat att jag skulle med och kunnat stanna. Ni stannade inte kärring, så försök inte smöra in dig!!

Var tionde minut eller så stannade vi för att dricka kaffe, äta äpple, skvallra lite, andas ikapp, trassla loss käppar från varandra, dricka mer kaffe osv. Efter tre timmar hade gänget lyckats ta sig upp till sjön och där började kalaset. Jag satt med hakan nere vid knäna och såg hur:

• Hemmagjort apelsinvin serverades till alla*
• Alla* fick varsin liten coctailtomat och ett litet salt kex att ha till vinet
• En gubbe försvann i en halvtimme för att leta upp en annan gubbe som gick vilse och därmed missade aperetifen, något vilsegubben surt fick höra resten av dagen
• En gubbe nästan skar av sig handen när han försökte öppna en konservburk med en kapsylöppnare.
• Vinflaskan med rödvin korkades upp och serverades till alla*
• Varenda kotte dukade upp en limpa med bröd som omsorgsfullt skars upp, burkar och paket med skinka, korvar, ostar och gud vet vad öppnades (UNDRA på att deras väskor var så enorma!!)
• Två timmar passerade då allt det här skulle intagas under högtidliga former och otroligt mycket skvaller.

*"Alla" inkluderade såklart inte svenskan som kom hela tre minuter försent på morgonen

Jag tog en tupplur. Vandringen ner blev lite trevligare för nu hade tanterna tinat upp och kom fram och sa hej i varje fall - tack för det vinet! Många kaffepauser senare kom vi fram till bilen igen. Vi hade då varit ute i 8 timmar för att göra en liten promenad som normalt tar två timmar. Min kamera var stendöd hela dagen så alla vackra färger till trots - för vi gick bland blåbärsris i regnbågens alla färger - har jag inte ett enda fint kort att visa upp:-(

In i bilen och så åkte vi i fem minuter innan det var dags att stanna för fikapaus. Medan respiratorklubben möblerade om hela fiket gick jag på toa. När jag kom ut igen satt alla bänkade runt ett långbord. Inte en stol till mig. Inte en millimeter till mig. Jag tog en stol och bad om lite plats. Det fick jag. Jag lyckades klämma in ett ben och nästan nå ända fram till bordet. Något så oartigt har jag aldrig varit med om. Det går ALLTID att få plats med en person till.

Kakor och pajer i all oändlighet dukades upp och när hela härligheten var borta skulle vi punga upp med betalning för fikat. Och betala för chafförernas fika. Helt ok. Bortsett från att jag inte hade planerat att fika på café två gånger på en dag. Men men. SEDAN kläcker dom ur sig att vi ska betala 10 euro - hundra spänn - per person för bensinen. För att gubbarna har räknat ut att det kostar så mycket.

HUH?? Nog för att bensinen är dyr nu för tiden, men det kostar inte 40 euro att åka totalt 12 mil, såvida man inte har en privat liten jumbojet möjligen. Jag försökte ifrågasätta men det var inte lönt. Föraren blev rik på dagens tur, eftersom beräknat bensinpris för resan inte var mer än 15 euro totalt.

När vi skulle skiljas åt var alla så rara så, frågade om jag kommer tillbaka.

Jajamen sa jag, jag har tyckt att det vart sååååå roligt att bli ignorerad hela dagen, fika sjuttioelva gånger, höra er snacka skit om en tant som fått hjärtinfarkt och att späda ut gubbens pension med "bensinpengar". Jag kommer gärna tillbaka.

Nästa gång ska JAG köra. Inte mindre än 7 passagerare ska jag nog kunna få in i min bil för 5 - pensionärer är små och det är egentligen bara käpparna och dom enorma ryggsäckarna med vin ost och bröd som tar plats. 20 euro per person ska jag ta. För slitage på däcken och framförallt slitage på mina öron och för bensin som tydligen kostar 5 euro litern när man räknar ut vad andra ska betala.

Det har säkert lyst igenom att jag har fått en överdos av allt som är franskt det sista - jag orkar helt enkelt inte med alla fransmän och översminkade superficiella damer längre. För att inte fastna i gyttjan, krävs motgift.

Detta kommer intagas lördag kväll, i sällskap av en engelsk kompis och hans internationalla vänner. Vi ska äta INDISK mat (haha, det vågar ni er inte på dumma fransmän!!).

Det krävs nämligen en bra balans mellan allt det franska, och vanliga normala saker - folk som sett mer än ett hörn av världen, folk som är sociala, öppna, glada att prova nya saker, som pratar flera språk, folk som förstår vilken kamp det dagliga livet i det här landet är!!

Hurra för internationella kvällar!! DET mina damer och herrar, är mitt motgift mot en överdos av Frankrike. Kan knappt bärga mig tills det blir lördag:-)

Not. Idag åkte jag hela vägen in till stan, letade parkering i en kvart, och kom in i butiken 20 minuter innan stängingsdags för lunch. 8 personer i personalen var ute i butiken. Jag var enda kunden. Inte en fan brydde sig om att komma fram och fråga om jag ville ha hjälp. Tvärtom. Det räckte jag vände mig mot någon så stack dom.

Klockan 12h28 kom en i personalen dock fram till mig och sa kort: Vi har stängt.

Sån service.

Jag har fortfarande ingen telefon.

Franska män bär handväskor! Alltid hängande som ett bilbälte från ena axeln till andra höften. Det ser helt enkelt inte klokt ut. Deras argument är:

"Var ska jag annars ha plånboken, nycklarna och telefonen??"

I byxfickan kanske? Det funkar ju fint för män i alla andra länder!

Vänder man upp och ner på en mans handväska hittar man faktiskt bara de tre ovanstående sakerna. Inget annat.

Jag utnyttjar självklart detta faktum till fullo när jag är ute på vift med en fransman. Skitglad att slippa kånka på min väska hela kvällen, öser jag glatt ner det viktigaste (mobil, läppstift, näsdukar, mascara, tamponger, minttabletter, kex ifall jag blir hungrig, en extra långärmad tröja, ingen plånbok för fransmän betalar alltid - möjligen tar jag med en tia att vifta med för syns skull så att han ska tro att jag erbjuder mig - nycklar, våtservetter, plåster ifall jag får skoskav... ni vet, livsviktiga saker)  i mannens väska så fort han vänder ryggen till.

Chansen är stor att han inte upptäcker vad han bär på förrän det är dags att betala för middagen!

Dagens pappersarbete är avklarat - papprena för att begära nytt ägarbevis på bilen efter flytten, ligger i samma svårighetsgrad som deklarationspapprena i USA. Olycksdeklarationen till försäkringsbolaget ligger inte långt därefter. Jag vet faktiskt inte om min skada i nacken kommer ge men. Och inte blir jag klokare av läkarintyget - eftersom franska läkare liksom alla läkare i hela världen, har passerat oläsbarhetsskrivtestet.

Jag har fortfarande inte adressändrat hos skattemyndigheten, för de kräver att man har koll på alla identifierings- och medlemsnummer dom någonsin gett en för olika grejor (dom har en "all in one" site där ändringen går till alla samtidigt). Det går inte ens att utelämna vissa fält i hopp om att fylla i senare. Non non. All or nothing. Frankrike kan vinna alla awards i krånglig administration.

är numera avstängt för att jag är rädd att vibrationerna kommer få mina akvarium att spricka. Sitter och plitar ihop ett brev till ägaren för att be att han byter ut det.