Jag erkänner...
I fredags fick jag veta att helgens planerade vandringar i bergen var inställda på grund av dåligt väder. Blev inte alls glad, motivationen var ändå på topp, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder attityd. Så idag ringde min 70 åriga (!) vandringsvän för att tala om att det blir av ändå imorgon. Blev så glad. Kruttanten är för övrigt i bättre form än en 20 åring i elitklassen, hon hänger och dinglar med en hand från en bergsklippa varje lördag, bestiger berg varje söndag, ondag och torsdag, cyklar några mil varje måndag och fredagar tillbringar hon med sin man "om han inte jobbar".
Efter eftermiddagens slöande insåg jag dock en sak. Min kropp vill inte. Min kropp vill sova. Hjärnan och kroppen var rörande överrens klockan 18 när jag ställde in alltihop. Nu vid midnatt råder dock inget lugn, för det är klart jag vill ut i bergen imorgon!!
Jag måste lära mig att aldrig ställa in förrän någon minut innan. Jag är ju trots allt ändå i Frankrike. Strejkernas paradis, Ursäkternas Himmelrike.
Efter eftermiddagens slöande insåg jag dock en sak. Min kropp vill inte. Min kropp vill sova. Hjärnan och kroppen var rörande överrens klockan 18 när jag ställde in alltihop. Nu vid midnatt råder dock inget lugn, för det är klart jag vill ut i bergen imorgon!!
Jag måste lära mig att aldrig ställa in förrän någon minut innan. Jag är ju trots allt ändå i Frankrike. Strejkernas paradis, Ursäkternas Himmelrike.
Kommentarer
Trackback
