Mitt Liv Som Fransyska

Lika igenlimmad som min väska råkade bli när jag stängde den innan superlimmet torkat, lika fastkilat sitter mitt revben på helt fel ställe.

Att säga att det gör ONT att andas är en underdrift. Det går inte att andas. Jag får dra andetagen på höjden i stället för på bredden, om ni förstår vad jag menar - revbenet rubbar sig inte ur fläcken och det är omöjligt att fylla lungorna ordentligt. Sjukgymnasten gjorde ett tappert försök att häva sig över ryggen på mig och lyckades faktiskt låsa upp det hela. Sen uppmanade hon mig att ligga och hänga baklänges över en sån där enorm boll. Jätteskönt att sträcka ut magen. Men så råkade jag låsa fast en kota i ryggraden och nu, några timmar senare, är hela ryggen som en stapel med tallrikar som någon försökt dra ut i lite till höger och lite till vänster. Inget sitter där det ska.

Jag längtar till morgonsolen då jag kan smyga mig ut och hänga mig upp och ner i vuxenlekplatsens klätterställning. Där tänker jag dingla tills alla kotor låst upp sig.

Kanske bäst att ta med en hög med böcker.