Det onda ögat

Inatt klockan ett pallrade jag mig upp ur sängen, öppnade mina fönsterluckor så knakigt jag bara förmådde, och gav min granne - la french bitch - det onda ögat.

Då hade jag i över en timmes tid lyssnat på hur hon bökade runt i lägenheten bredvid, öppnade dörren, smällde igen dörren, klapprade ner i sina högklackade nerför trappan, trippade bort till bilen, släppte större antal väsniga saker på marken, låste upp sin bil - som då pep och klickade till, automatiskt tände strålkastarna så dom lyste rakt in i mitt sovrum och automatiskt fällde ut sidospeglarna - öppnade alla dörrar och bagaget, slängde in alla väsniga saker, svor, låste (pip, lyktor, speglar, klick...), surt klapprade uppför trapporna till sin lägenhet igen, upp med dörren, smälla igen dörren, klampa runt inne och... så började det om igen. En timme.

Jag kan förstå att man inte har tid att flytta på dagen. Jag har till och med förståelse för att man måste flytta mitt i natten. Men jag föstår inte att man måste låsa upp och låsa alla förbannade dörrar varje gång när man står parkerad 2 meter utanför huset i ett område som är så välbevakat att vakterna på Kumla skulle bli imponerade.

Tjejen blev lite nervös av onda ögat och bestämde sig för att ställa in bilen i garaget istället. Därefter följdes ännu några timmar med ovanstående process, med tillägget öppna och stänga två garageportar med världens brak vid varje tur ut med lådor.

Jag hoppas verkligen hon flyttade ut och inte in.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0