Kanske har jag blivit fransyska trots allt?
Men nu när jag ramlat på en hel rad bloggar från andra utlandssvenskar så inser jag att jag nog anpassat mig bättre till livet i Frankrike än jag vill erkänna för mig själv! För jag reflekterar inte längre över samma saker som jag ser är stora hos andra utlandssvenskar. Det är inte så viktigt med "svenska" grejor längre.
Nu har jag visserligen bott utomlands i olika länder i tio år, varav närmare fem i just Frankrike. Jag känner mig inte svensk, utan snarare internationell. Jag är också bortskämd nog att kunna besöka Sverige, alternativt få besök hemifrån, med några månaders mellanrum - något jag utnyttjar till fullo i form av väskor fyllda med minst 20kg svenska godsaker.
Kanske beror det lite på att jag bor i en turistort också, vilket märks inte minst i mataffärerna där man (äntligen!) kan hitta lite varor från hela värlen - om än svindyra. En tur i stan och man kan lätt inbilla sig att man är i Sverige, speciellt sommartid då det kryllar av svenskar här.
Kanske beror det på internet och gratis telefonsamtal till utlandet, som gör att jag kan hålla tät kontakt med familj och vänner i världen.
Men jag jämför inte längre allt med Sverige. Har inte gjort det på många år.
Samtidigt känner jag mig absolut inte fransk. Jag skojar alltid om att jag vill bli en riktig fransk bitch (argbigga alltså), så jag smälter in fint här - men skjut mig den dagen det händer!!!!
Jag är stolt över min multinationella kultur - även om det innebär dagliga kulturkrockar - och det är bara att gilla läget: jag är utlandssvensk.
Jag känner igen mig i det du skriver och det fick mig att fundera över svenska bloggar och svenskhet i allmänhet. Jag borde väl bara prata för mig själv, och vill då säga att jag tycker det är väldigt knepigt och enahanda, att blogga på svenska utan att dra upp svenska saker och ämnen.
Innan jag började blogga på svenska, vilket var ett måste om jag inte skulle tappa språket helt, så hade jag sedan länge gått förbi stadiet då jag jämförde allt med Sverige. Visst fortsätter man säkert att göra det i viss mån hela livet, men efter ett antal månader eller år utanför sitt hemland slutar man bry sig, liksom.
Att blogga på svenska har återuppväckt min lust att jämföra mitt nya land med mitt gamla hemland. Dessutom så bidrar det till bloggämnen som kanske är intressanta att läsa om för andra utlandssvenskar och Sverigeboende. Jag bloggade ett tag bara om Australien, men upptäckte att det nog inte var så där extremt kul för andra att läsa om vareviga dag. När jag började blanda in "svenskhet" i potten blev det mycket roligare.
Jag tror också att om min blogg skulle reflektera den person jag är idag, så borde jag blogga på engelska, och då skulle nog en mycket liten bråkdel av inläggen handla om något svenskt alls. Så summa kardemumma, jag är nästan säker på att de flesta utlandssvenskar i olika länder skriver om svenska saker just därför att det är det vi har gemensamt. Det är ett sätt att umgås på, helt enkelt, mer så än att det är så himla viktigt. Vi är nog ganska assimilerade allihop.
Det vore spännande att höra vad andra tycker om det här, det var verkligen ett intressant fenomen du tog upp till diskussion, så jag ska länka till ditt inlägga på min blogg.
