Mitt Liv Som Fransyska

Det ringde en kompis igår. En jag undvikit ganska länge, för jag orkar helt enkelt inte dras ner i gnällträsket. Den här grabben älskar nämligen att vältra sig i sin egen olycka. Han mår inte bra om han inte mår dåligt.

Innan han ens hunnit ta ett andetag stoppade jag honom - förklarade att 2009 är ett POSITIVT år för mig och att jag tänker lägge på luren om han ens yppar så mycket som något negativt.

"Jag förstår" sa han, tog ett andetag till och fortsatte "men jag måste bara berätta..." Killen är kroniskt deprimerad och jag har för länge sen insett att det inte är någon idé att muntra upp, inte heller att lyssna. Vad han behöver, är någon som uppmuntrar honom att må skit.

Jag grejar inte det. Så jag har undvikit honom. Om och om igen stoppade jag honom i samtalet för att fråga vad som var BRA i hans liv, om han inte hade NÅGOT positivt att säga. Icke. ALLT var skit. Livet är botten.

Kan vi inte träffas och prata, frågade han. Jovisst grabben, när du VILL må bra igen. Då kan vi prata.

Men efter 6 veckor med körtelfeber, kronisk trötthet och en rad egna problem att dras med, är jag inte speciellt intresserad av att vältra mig i andras olycka eller att uppmuntra ett negativt tänkande. Och just igår hade jag fullt upp med att lista ut hur jag ska få råd att ersätta min ENDA jobbkavaj, samt vart jag ska göra av mina kläder till sovrummet är sanerat, vart jag ska sova osv.

.

Självisk?

Nej. Jag finns där för honom. När han VILL må BRA.