Bilderna från helgen
Äntligen har datorn segat igenom uppladdningen av fotona från igår!! Det blir bara några, men dom representar dagen...
Det började med färger, så mycket gult och olika nyanser av gult, när granarna ändrar färg...
Efter någon timmes klättring hade vi kommig halvvägs, och hade alltså andra halvan kvar. Det ser inte så långt ut upp, men ni ska veta att det är ungefär 500m rakt uppför kvar i det här läget. Långt alltså.
När vi mellanlandade lite innan slutspurten uppför, passade jag på att ta det här kortet - det finns lite sjöar med på bilden (för den som är mer skarpsynt än min kamera...)
Nästan uppe, men ännu en bra bit kvar och här börjar marken bli riktigt otäck att gå på, eftersom stenbumlingarna inte bara är glashala av is, utan dessutom ligger lite löst. Hela vägen upp här gick jag och funderade på vad det kommer sig att en bergstopp består av stenkross??
Efter mig klättrade damen som syns på bilden, som ni ser hade vi ett ganska bra avstånd mellan oss - vilket här berodde helt på trötthet och inte på säkerhet..
Så här brant var det alltså att ta sig upp och stenarna var INTE roliga att gå på! Men kolla utsikten! man ser ända till havet och det är fler "vågor" av berg i olika nyanser, än vad fotot avslöjar. Otroligt vackert.
Så utsikten åt andra hållet...
Min utsikt när jag lunchade... Observera stupet rakt ner bara någon meter framför mig...
På väg ner, fastbunden mellan en skräckslagen tant med höjdskräck och en tant som var helt paralyserad av rädsla för rullande stenblock. I hörnet syns en av mina vänner, och prickarna längst ner är resten av gänget. Dom som tog sig ner utan höjdskräck, utan höjdsjuka, och utan att vara fastbundna i rep... *skäms*
Det ser ju inte så farligt ut härifrån... Men vi lunchade alltså på den högsta toppen på bilden ovan. Och det var inte den lättaste vägen vi tog ner, inte den som ser rak ut härifrån... *tycker synd om mig själv och mina stackars ben*
Jajamen! Såna här stenar sprang vi alltså utför. Först ner vinner...
Och så äntligen, fast mark under fötterna, och otroligt vackra färger. Det var här, när fötterna äntligen stod stadigt, som guiden bestämde sig för att skynda på mig lite, under lögnen att han "går i min takt". Han höll ett avstånd på hela 3 centimeter och höll på att driva mig knäpp, eftersom det är oerhört stressande att ha någon som flåsar en i nacken. Jag ville släppa förbi honom flera gånger för att få gå i min takt, men det gillades inte.
Det var då jag hittade blåbärsrisen och helt sonika slog mig ner för att äta, tillsammans med några av damerna i gruppen. Gott, men blåbär som blir djupfrysta varje natt och tinar i solen varje dag smakar inte som dom svenska...
Det började med färger, så mycket gult och olika nyanser av gult, när granarna ändrar färg...
Efter någon timmes klättring hade vi kommig halvvägs, och hade alltså andra halvan kvar. Det ser inte så långt ut upp, men ni ska veta att det är ungefär 500m rakt uppför kvar i det här läget. Långt alltså.
När vi mellanlandade lite innan slutspurten uppför, passade jag på att ta det här kortet - det finns lite sjöar med på bilden (för den som är mer skarpsynt än min kamera...)
Nästan uppe, men ännu en bra bit kvar och här börjar marken bli riktigt otäck att gå på, eftersom stenbumlingarna inte bara är glashala av is, utan dessutom ligger lite löst. Hela vägen upp här gick jag och funderade på vad det kommer sig att en bergstopp består av stenkross??
Efter mig klättrade damen som syns på bilden, som ni ser hade vi ett ganska bra avstånd mellan oss - vilket här berodde helt på trötthet och inte på säkerhet..
Så här brant var det alltså att ta sig upp och stenarna var INTE roliga att gå på! Men kolla utsikten! man ser ända till havet och det är fler "vågor" av berg i olika nyanser, än vad fotot avslöjar. Otroligt vackert.
Så utsikten åt andra hållet...
Min utsikt när jag lunchade... Observera stupet rakt ner bara någon meter framför mig...
På väg ner, fastbunden mellan en skräckslagen tant med höjdskräck och en tant som var helt paralyserad av rädsla för rullande stenblock. I hörnet syns en av mina vänner, och prickarna längst ner är resten av gänget. Dom som tog sig ner utan höjdskräck, utan höjdsjuka, och utan att vara fastbundna i rep... *skäms*
Det ser ju inte så farligt ut härifrån... Men vi lunchade alltså på den högsta toppen på bilden ovan. Och det var inte den lättaste vägen vi tog ner, inte den som ser rak ut härifrån... *tycker synd om mig själv och mina stackars ben*
Jajamen! Såna här stenar sprang vi alltså utför. Först ner vinner...
Och så äntligen, fast mark under fötterna, och otroligt vackra färger. Det var här, när fötterna äntligen stod stadigt, som guiden bestämde sig för att skynda på mig lite, under lögnen att han "går i min takt". Han höll ett avstånd på hela 3 centimeter och höll på att driva mig knäpp, eftersom det är oerhört stressande att ha någon som flåsar en i nacken. Jag ville släppa förbi honom flera gånger för att få gå i min takt, men det gillades inte.
Det var då jag hittade blåbärsrisen och helt sonika slog mig ner för att äta, tillsammans med några av damerna i gruppen. Gott, men blåbär som blir djupfrysta varje natt och tinar i solen varje dag smakar inte som dom svenska...
Kommentarer
Trackback
