Mitt Liv Som Fransyska

Positiv skulle jag ju vara. Så dagens goda nyheter är att försäkringstanten ringde mig och talade om att checken jag fått (på en summa som nääääästan täcker en ny växellåda på bilen) bara är början. Här kan håvas in mer pengar inom 8 månader (fransk byråkrati). Ser jag fram emot.

Osteopaten skrev ut ett fint läkarintyg där det står att jag fortfarande behandlas för min nackskada som en följd av bilolyckan. Hurra.

Dagens andra goda nyhet:
4 dagar utan choklad
3 veckor utan kaffe

Sista påsen godis jag hade hemma har stenhårda sk mjuka godisar (asgammalt antagligen) så det kommer ta sig en liten stund att tugga igenom den påsen. Synd att slänga gammalt godis, inte sant? När påsen är slut, slutar jag med godis också.

Sa jag att jag hällde massor med sirap (hittade inget socker) på gröten. Muuuuuums.

*fortfarande sockerberoende*

Havregrynsgröt med mjölk och vin (sistnämnda ej hällt över gröten). Jag vet, det är läskigt. Men jag har slut på mat hemma.

Idag har jag besökt min ryggknäckare som gottade sig länge i det faktum att jag dragit på mig körtelfeber - eller kyssjuka som det kallas här i Frankrike. Nacken lyckades han låsa upp (hurra!) men har mycket annat som är låst i axlar och skuldror, som inte går att knäcka upp än. Som vanligt har jag mer ont efter än innan!

Tyvärr kläckte han ur sig lite andra saker som var mindre kul att höra - att det inte är chokladen som gjort att jag lagt på mig kilon i julas, utan problemen med sköldkörteln. Han räknade upp en hel lista med "bevis" på att det är så: jag fryser jämt, lägger på mig 5 kilo på en vecka, trött (trodde det var körtelfebern??) osv. Snacka om att kunna konsten att muntra upp folk. Är verkligen heldeppig nu.

Imorgon ska jag till husläkaren för att se vad dom kan göra.

Tänk att man kan sova tio timmar en natt och ändå få ett Akut Sömnbehov efter tre timmar vaken (sittandes på balkongen i solen). Ögonen går inte att hålla öppna. Måste sova en stund!

Det har varit en tuff natt. Jag slocknade redan vid halvelva igår, men vaknade genomblöt av svett vid ett tiden och sen igen vid sextiden. Vart många vändningar av täcken, byten av kläder osv. Ingen feber (har ALDRIG feber), men som sagt, otroliga svettbrytningar nattetid.

Tar inte den här körtelfebern slut snart så vet jag inte vad jag gör.

Två månader har jag varit sjuk och lyckats undvika att läsa något alls om vad körtelfeber egentligen innebär. Ansett mig OERHÖRT tursam som inte fick någon feber när det var som värst.

Nu känner jag mig inte så lyckligt lottad längre. Jag är något så in i vassen trött att det inte finns ord för det. Kan somna stående var som helst, när som helst. Och den lilla promenaden häromdagen, 2 ynkliga kilometer som tog 45 minuter, fick mig verkligen att inse att jag inte är på långa vägar vare sig frisk eller återställd.

Så pratade jag med en kompis idag. En vänlig själ som snabbt berättade att han också haft körtelfeber, och att det tog honom 3 månader att komma upp i 50% ork igen, och hela 6 månader att komma upp i 80%.

Fasen.

Ingen choklad kanske, men jag sitter och myser med glögg istället!

Ingen choklad kanske, men jag sitter och myser med glögg istället!

Min ena firre har ägnat två hela dygn åt att ploppa ut yngel efter yngel. Just när jag bestämt mig för att lägga ner yngelfabriken och låta dom små jäklarna klara sig bäst dom kan i det stora akvariet. Fasen. Inte kan man släppa ut små fjärtar som bara är 5mm långa bland dom stora alltid hungriga varelserna?

Dag två helt UTAN choklad.

*stolt*

(Nämnde jag att jag börjat baka igen? Två hela stora äpplekakor har det blivit i helgen haha.)

Vackert va? Bara 5 minuters promenix från mig!



Lite suddig bild men ett klart bevis på att Mimosan redan blommar!! SÅ vackert. Och SÅ allergiframkallande. Tänk att det redan är januari!

När inte ens polisen bryr sig om parkeringsregler...

Fast det enda kravet för att man ska bli antagen som lokalpolis, är faktiskt att man kan klämma in sig i den här lilla skruttbilen...

Det har varit riktigt varmt här i helgen. Kalla nätter med runt 6 grader, men direkt på morgonen har det varit varmt nog att sitta ute på balkongen utan jacka och bara njuta i solen.

Jag lyckades med den stora bedriften att bränna mig i ansiktet när jag åt lunch ute (måste vara antibiotikans fel) och har tillbringat resten av helgen med solkräm 50 i nyllet.

Igår var jag vid sjöarna här på Fort Knox - i flera omgångar och jag stannade i timmar och lekte med min kamera och förberedde morgondagens tal. På kvällen var jag på bio, en sorglig film såg vi, Frozen River.

Idag började jag dagen med att sträckläsa en bok i solen (17 grader i skuggan, 27 i solen!), sen gav jag mig av till skogen och promenerade en timme. Hem för snabb lunch och så åkte jag upp i bergen där vi mumsade på min hemmabakade äpplekaka medan vi satt med fötterna i snön och kikade på ungarna som åkte pulka.

Det är såna här dagar jag minns att jag bor i paradiset.

Om det inte vore för alla fransmän...

Hundratals finfina bilder ligger och väntar i min nya fantastiska mobil med 8megapixels kamera. Det är bara det att jag inte kan lista ut hur man får över dom på datorn. Jag är inte på något sätt datorokunnig. Men när man sätter telefonen i telefonläge för att kunna överföra och den skriker att man måste ha i massöverföringsläge och sen hojtar igen om telefonläge osv... Två timmar till ingenting.

Ni är välkomna hit om ni vill glutta på bilderna direkt i min telefon.

*Sur*

Tänkte mig att en liten promenad på 2 km i strålande solsken skulle göra mig gott. Så fel man kan ha. Den turen brukar ta mig max en kvart. Det tog 45 minuter. När jag kom innanför dörren la jag mig direkt på soffan och där har jag legat tills nu, törstig, men oförmögen att röra mig.

Körtelfeber tätt följt av influensa - jag har inte ett uns ork kvar i kroppen. Är så obeskrivligt trött att det finns inte ord. Fattar inte hur jag ska orka med något alls, någonsin, dom det känns idag. Alla kroppsdelar är liksom som bly - tunga och trötta.

Att antibiotikan verkar och att jag faktiskt HAR bihåleinflammation (trots läkarens neeej) märks i varje fall på vattenfallet med snor som forsat från näsan sen jag klev ur sängen imorse. Lite lättare att andas är det i varje fall.

Nu ska jag genomlida en halvtimme i bilen - för att få en halvtimmes massage!

Idag har jag bekantat mig med mina nya grannar. Deras första intryck av mig är garanterat "jävla bitch" och mitt första intryck av dom är "förbannade rikemansnötter som tror dom kan göra som dom vill".

Kom hem med frysvaror (som hunnit tina ganska bra eftersom jag vart runt i två städer för att hitta det jag behöver) och två millisekunder innan jag girade in i full nittio på min parkering uppfattade jag att det stod en annan bil på Min Dyra Parkering. Fastän hela vägen var fri så idioten hade kunnat parkera precis var som helst (närmare dörren dessutom) men bilen var väl för fin för det.

Hängde mig på tutan (liten lek jag lärde mig klockan 07h30 imorse när deras målare gjorde samma sak), tills en mycket välklädd liten fransk bitch kom utstudsande i sällskap med Livvakten pojkvännen som förde hennes talan för att Mycket Artigt säga Hej, vilken parkering gäller det. "Den som inte är eran" tänkte jag, och såg hur mina frysvaror tinade medan han drog ur sig en lång harang av ursäkter vilket gjorde att det tog ännu längre tid innan min plats blev ledig. Jag sa att det är ok, nu vet hon att platsen är min, och om hon kunde vara så vänlig att flytta på bilen nu på stört. Då började tjejen be om ursäkt.

Herregud. Vi kan alla göra misstag. Ok, hon skulle bara stå där fem minuter, klart hon chansar. Helt ok, gör jag med igen. Men att ta sig tid till att diskutera saken i tio minuter (medan mina frysvaror smälte)?? Ahhhh.

Log och vinkade till Mina Väluppfostrade Snobbklädda Nya Grannar när jag gick in, för att försöka kompensera för min surhet. Var nämligen som ett åskmoln redan innan jag kom hem, efter det lilla shoppingmissödet och en numera ännu mer stukat hand (måste sluta hänga på tutan).

Skulle gärna självsäkert säga att nu ställer dom sig inte på min plats igen. Men det är faktiskt tredje gången redan. Och dom har inte flyttat in än. Hurra.

Idag blev jag väckt redan klockan 7h30, då målarna punkligt kom till jobbet - och ställde sig och tutade oavbrutet med sin bil utanför mitt fönster i tio minuter. Mitt misstag. Jag skulle sagt till tanten som jag såg parkera så dumt igår, men jag trodde faktiskt att någon som parkerar så hon blockerar ALLA bilar i området, inte stannar många minuter. Fel. Hon är fortfarande parkerad. Liksom alla andra eftersom ingen jävel kan komma förbi hennes bil och hon tydligen är den enda i hela Fort Knox som lyckades sova rakt igenom tio minuters ilsket tutande.

Sur är inte ordet för att beskriva mitt humör idag.

Både tanten och målarna gör bäst i att hålla sig jäkligt långt borta från mig idag.

Det är visst inte bara handen jag lyckats "stuka". Sträckningen går hela vägen upp till ryggraden. Längtar till tisdag när jag äntligen får träffa min ryggknäckare igen - han kommer ha att göra för att knäcka loss allt som låst sig sista dagarna.

Nu blir det i varje fall sängdags för mig - två timmar tidigare än normalt (eftersom byggjobbarna väcker mig så tidigt måste jag lägga mig tidigt för att sova ikapp). Kroppen verkar behöva lite sömn. Natti natti.

Inte än. Ingen panik. Men efter att magsjuketanten hostade mig i örat i kön i affären så har jag insett två saker: Måste köpa hem coca cola och salta kex. Måste INTE köpa hem något annat. Alls. Akutdieten kan börja! Hur lång tid tar det innan man blir sjuk?

Min franska storebror kommer strax och plockar upp mig för att ta ut mig på middag. Jag har inte berättat att jag har influensa. Ska försöka undvika att nysa tills han släpper av mig mätt hemma igen. Tänker inte missa middag och trevligt sällskap.