Mitt Liv Som Fransyska

Jag måste helt klart sluta gå och lägga mig före 22h på kvällen. Min kropp är tydligen programmerad på att aldrig sova mer än max sex ynkliga timmar per dygn. Inatt vaknade jag dessutom redan klockan två för åskan drog över, så jag satte på en CD bok (en uppfinning helt klart värd nobelpriset) för att överrösta alla stresstankar som började yra runt i huvudet på mig ("jag måste göra, jag har glömt göra...").

Somnade till den runt tre, fyra tiden igen.

Halvåtta slog jag upp mina blå och nu sitter jag här hålögd igen. Det är tolv grader ute, regnet hänger i luften och det är KALLT. Kallt ute och kallare inne.

Har ett fullspäckat program idag så det är bara att sätta igång!

Tänk att jag fick 50 nya läsare med en gång genom att ha en sån rubrik. Dags att tänka om innehållet i bloggen lol..

Idag hade himlen och havet precis samma färg, det gick inte att se vart den ena slutade och den andra tog vid. Grå.

Krig har utbrytit i lägenheten bredvid mellan chica damen och tonårsdottern from hell. Porslinet yr i luften och skriken är så gälla att grannen som bor på andra sidan mig, släppte ut sin hund för att skälla lite.

Vart ett herrans liv men nu har dom gått in i ett annat rum för att fortsätta. Så länge som dom inte steppar runt i högklackat när jag ska sova, så är det lugnt.

Nu när alla direktlinjer för oss vanliga dödliga privatpersoner i Europa är nedlagda, så kommer alltså det här istället, för dom rika företagen.

När solen tittar in så här på morgonkvisten och man plötsligt inte längre ser datorskärmen för allt damm, då är det nog dags att städa...

Snuskigt säger jag bara! Har vissa ingen skam i kroppen?

När jag vaknade imorse (klockan 4, märk väl) trodde jag faktiskt inte att dagen kunde bli värre. Elefanthjorden i lägenheten bredvid hade barnen på besök och klockan var nog 1 på natten när jag masade mig ur sängen, letade upp ett par högklackade skor, och drämde rytmiskt i väggen tills det blev tyst på elefanterna.

Tre timmars sömn alltså. Framåt sextiden slumrade jag till igen och blev väckt av telefonen klockan 7, klockan 7h30, klockan 8h, klockan 8h30... Sur som ättika pallrade jag mig upp, såg att det regnade, ställde in vandringen, solen kom då såklart fram på klarblå himmel...

Inte ens ljuspunkten med grannens kattunge som bestämde sig för att flytta in hos mig muntrade upp speciellt - eftersom han blev attackerad av en kåt hannkatt och fast högt uppe i ett träd fem minuter efter att jag tvingat ut stackarn. Finns inte ord för hur dåligt samvete jag har.

Tvingade ut mig på lite rollers på eftermiddagen och lyckades överleva utan att slå ihjäl vare sig mig själv eller alla tre miljoner ungar som cyklade i riktning dit näsan var vänd för ögonblicket i stället för rakt fram. Inte en helt självklar sport när nacken har låst sig och man inte kan vrida på huvudet i någon riktning. Men det gick ju bra.

Glad i hågen kom jag alltså hem, stolt över att gjort NÅGOT av denna franska helgdag, slängde ihop en jättegod middag och ställde sen ugnen öppen för att få ut värmen i lägenheten.

Glömde såklart av att luckan stod öppen och slog mig själv till golvet när jag lite senare rusade ut för att hämta lite vatten. Ugnsluckan är nämligen i... öronhöjd faktiskt. Mitt högra öra har nu en storlek som skulle få Dumbo avundsjuk och en färg som skulle motivera vilken tomat som helst att mogna.

Så när jag låg där i en liten hög på golvet och beundrade stjärnorna som susade runt huvudet (och förbannade det faktum att smällen inte räckt för att få nackkotorna att hoppa på plats) tänkte jag att ikväll. ikväll är det jag som är elefanten.

Hittills idag har vi haft regn, mörksvart himmel, klarblå himmel, strålande solsken, enstaka puffmoln. Och klockan är bara halvelva!

Inatt drömde jag att jag öppnade fönstret för att se fem centimeter snö på marken och stora flingor som trillade från himlen. Åh vad jag hade velat få uppleva DET igen. Tyvärr lär det inte hända igen förrän om tio år, om trenden med snö en gång per årtionde håller i sig här nere.

Jag försöker boka en resa till Ikea nästa vecka och har just fått veta att restaurangen är stängd i varuhuset. STÄNGD. För att förtydliga lite vad det innebär: inga köttbullar, ingen kanelbulle, ingen dajmtårta, ingen mandeltårta (ja, jag äter mer efterrätt än huvudrätt, men bara när jag är på IKEA), inget gott kaffe, ingen shoppingork.

Kanske ska tillägga att det var tanken på lite svensk mat som övertygade mig om att hänga med mina vänner för lite svensk julshopping (eftersom julen ska firas ensam i Frankrike i år, tackvare Sterlings konkurs).

Aaaaningens sur!!

Tio i sju kom jag iväg igår morse. Tio minuter innan hela vägen skulle stängas för att förbereda för maratonloppet. Förbisusande i full nittio såg jag hur dom ställde upp barriär efter barriär precis efter att jag vrålat förbi.

Sen fick jag syn på poliserna. Var 50e meter stod det två stycken utplacerade. Det var då jag bestämde mig för att sakta ner aningens och köra blondkortet i nödfall. På elva minuter blankt flyttade jag mig två mil (på 30/50 väg med många stoppljus hhrrrmmmm) och fick sen sitta en halvtimme och vänta in resten av gänget innan vi gav oss av upp i bergen.

Antagligen första gången i världshistorien som jag kommet för tidigt.

...så vore Frankrike ett riktigt trevligt land... sa min kollega på kursen idag, efter att en americo-fransos - uppväxt i america och nyligen inflyttad i Frankrike - sagt att han upplever kulturen som svår.

Vi är faktiskt flera utlänningar/halvutlänningar/utlänningsättlingar i gruppen, vilket känns skönt. Blir en mer internationell anda och en helt annan stämning.

Och det var en fransman som kläckte ur sig ovanstående idag. Inte jag, för en gång skull. Jag gjorde bara vågen för att visa hur mycket jag höll med...

Har som ni märker lite bloggtorka just nu, och det blir inte bättre av alla internal error meddelanden som kommer upp så fort jag försöker skriva något...

Igår när vi var uppe i bergen och närmade oss toppen så började det plötsligt myllra av jägare och jakthundar, alla klädda i orange och röda jackor. MED stora gevär.

Inte en skylt om att det var jakt fanns uppsatt, inte en varning någonstans.

Och jägarna hade mage att surt fräsa åt oss (en grupp på 13) när vi gick förbi "kan ni inte vara lite tysta??".

Så fan heller. Man vill väl inte bli ihjälskjuten.

Regel nummer ett när man vandrar i skogen är färgglada kläder.
Regel nummer två är att prata så högt som möjligt (med sig själv om man går själv).

För tydligen får man springa runt och jaga vilt mitt i vandringslederna!!!

Vildsvinsurin stinker lika illa som kattpiss och är helt omöjligt att få bort från ryggsäck, byxor och övriga kläder. Nästa gång väljer JAG rastplats när vi vandrar, istället för att bara glatt göra som alla andra och ta en siesta på toppen av berget trots att alla kroppens instinkter skriker spriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing innan jag krääääääääääääääks.

(Foton och berättelse från gårdagens hike kommer så snart jag fått bort lukten ur ryggsäcken och kläderna)

Den stora kampen mot klockan har just börjat. Om 45 minuter stänger dom vägen som jag måste åka två mil på för att hinna fram till mötesplatsen - jag ska upp i bergen.

Vi ska träffas 7h30. Men jag måste alltså vara där innan 7h för att komma fram. Min plan är att åka 6h45. Ni som känner mig vet att det inte kommer bli så. Jag kommer få köra som en blå förbi alla poliskontroller och le le le och ruska på det blonda håret.

Idag har dom i varje fall en anledning till att stänga av vägen. Det är Marathon på Rivieran idag.

Oj.nu är det bara 40 minuter till som stänger vägen. Dags att lägga på ett kol.

Jag är inte speciellt matglad, men ikväll har jag faktiskt lyckas trycka i mig en pirog, spagettin med köttfärssås, lite choklad, en bit på en av kladdkakorna... har packat väskan för imorgon också och den är halvfull med mat.

Kanske blir en fransyska av mig ändå.

Eller husmor. Hemska tanke.

Nooooo. Det var flera mil kö i butiken och jag orkade bara inte vänta. Jag får klara mig utan ett korvöre på telefonen fram till måndag morgon, då jag tänker vara första kunden som sitter som ett klistermärke på dörren när dom öppnar.

Och så hade dom mage att ha en NY telefon bland dom gamla också. Två månader har det tagit mig att välja. Nu har jag beslutsångest igen.

Carrefour har förresten en ny suverän idé för att få gjort slut på sina nya idiotiska små påsar - jättefina och små att få ner i handväskan, men man får inte plats med mer än en mjölkflaska och två bananer innan skiten spricker. Dom hade helt enkelt plockat bort varenda bra kasse (och dom säljer verkligen bra kassar annars, med livstids garanti), alla plastpåsar OCH alla kundkorgar.

Så där stod jag med varor jag skulle behövt två bärkassar till och så försöker hon pracka på mig en sån liten skitpåse. Dom går sönder sa jag. Då får du en ny sa hon. Så jag knödde i alla mina varor i påsen - det hängde ut grejor och dinglade åt alla håll. Tog ett brottargrepp om den, hörde hur den sprack, lämpade av varorna i bilen (där jag hade glömt mina kassar  innan jag gick in) och gick in och bytte ut min sprillans nya redan söndertrasade fantastiska tygpåse.

Kreativitet är när man hittar lösningar på akuta problem. Som att klistra bindor runt benen när man glömt strumporna av rätt tjocklek till rollerserna.

Min kompis gjorde stora ögon när hon såg vad jag föreslog för att dämpa svedan från skinnflådda ben, men var väldigt nöjd med resultatet.

Nu kommer dom ju även med thésmak (...) så man kan förena nytta med nöja på flera olika sätt...

Idag när jag kom tillbaka hem efter några timmars rollers vid havet, så satt det en mycket förnärmad Lillfis och jamade förtvivlat ute på min balkong, intensivt bankande på fönstret.

Jag hade haft mage att inte vara hemma och släppa igenom henne, så att hon slapp gå runt hela huset själv.

Att jag bara vågade!

Nu är det inte tal om att vara lite småfeg längre. Kattungen struttade rakt in, tog ett varv runt mina ben och marcherade bort till ytterdörren för att vänta på att jag skulle släppa ut henne.

Det är till att känna sig hemma.