Mitt Liv Som Fransyska

Priset för bensin har plötsligt sjunkt i botten. Igår fick man betala 1,18 euro. 50 cents skillnad mot i somras alltså. Nu hoppas jag det sjunker till mindre än en euro innan min rullande bastu behöver fyllas på igen.

Sånt här gör gott för en tom plånbok!

Lika igenlimmad som min väska råkade bli när jag stängde den innan superlimmet torkat, lika fastkilat sitter mitt revben på helt fel ställe.

Att säga att det gör ONT att andas är en underdrift. Det går inte att andas. Jag får dra andetagen på höjden i stället för på bredden, om ni förstår vad jag menar - revbenet rubbar sig inte ur fläcken och det är omöjligt att fylla lungorna ordentligt. Sjukgymnasten gjorde ett tappert försök att häva sig över ryggen på mig och lyckades faktiskt låsa upp det hela. Sen uppmanade hon mig att ligga och hänga baklänges över en sån där enorm boll. Jätteskönt att sträcka ut magen. Men så råkade jag låsa fast en kota i ryggraden och nu, några timmar senare, är hela ryggen som en stapel med tallrikar som någon försökt dra ut i lite till höger och lite till vänster. Inget sitter där det ska.

Jag längtar till morgonsolen då jag kan smyga mig ut och hänga mig upp och ner i vuxenlekplatsens klätterställning. Där tänker jag dingla tills alla kotor låst upp sig.

Kanske bäst att ta med en hög med böcker.

Min föreställning av hur det skulle vara att köpa ett par snöskor ikväll - snabbt in, checkboken uppslagen, pennan uppvärmd, slit åt mig ett par, skriv under och rusa ut igen (jag hatar att shoppa) - dog snabbt när jag klev in i den lilla lokalen och upptäckte ett femtiotal personer som snällt satt och lyssnade på EN gubbe som beskrev allt sportmaterial han hade med sig.

Nog för att han gav 20% rabatt på sina kvalitetsvaror, men det intresserar mig inte att höra om rep och väskor när jag bara behöver ett par snöskor.

Så jag smög mig fram och började rota lite i högen, hittade ett par spygröna av absolut senaste utgåva (så ny att sportkedjorna inte har dom än!) och slog till.

Spygröna.

Dom syns i snön i varje fall.

Dom utlovar strålande solsken i flera dygn!! Åhhhh vad härligt!!

Dom utlovar strålande solsken i flera dygn!! Åhhhh vad härligt!!

Det är ruggigt kallt inne hos mig ikväll och säkert ännu värre ute - och ut ska jag! Är bjuden på middag och ser fram emot en trevlig kväll med god mat.

Är redan vrålhungrig, eftersom jag åt lunch vid elva idag... Blir inte mat förrän vid 20h, om jag kommer i tid. Och jag riskerar att bli lite sen. Har nämligen 20% rabatt på sportmaterial kl 19 ikväll så jag tänkte köpa mig ett par raquettes (snöskor). 20% blir nämligen 200kr i rabatt och det är inte fel för en fattig varelse som mig.

Men först ska jag dricka upp mitt gröna urkiga te för att få upp värmen.

Den stora jakten på deklarationen fortsätter och genom att ringa Frankrikes centrala skattemyndighet (det finns alltså en central) och ha turen att ha fått prata med en trevlig och kunnig dam, så börjar det ljusna lite.

Min deklaration är - oavsett om jag nu faktiskt har eller inte har deklarerat - fullkomligt borta. Det kan bero på att jag inte skickat in den. Det kan bero på att jag skickat den till fel ställe. Det kan bero på att dom slarvat bort den.

I varje fall lyckades vi med gemensamma krafter komma fram till att mina deklarationer de senaste fyra åren i Frankrike finns på inte mindre än tre orters olika LOKALA skattemyndigheter. Att dom som hivar in stålarna från skatten (ännu ett gäng olika lokala myndigheter) har fortsatt hiva in stålar både för min inkomstskatt och för min bostadskatt. Sistnämnda vet jag inte riktigt hur jag ska reagera på, för pengarna har dragits regelbundet - men inte från mitt konto.

För att nysta upp härvan måste jag ringa ÄNNU ett lokalt skattekontor och se om dom möjligen har min deklaration. Om inte, måste jag göra en ny och skicka in med ett brev där jag förklarar att jag HADE adressändrat i tid (bevis bevis annars åker jag på att betala 10% extra på min ÅRLIGA inkomstskatt), och att dom har slarvat bort min deklaration (och hålla tummarna på att dom inte skickat ut något till mig som gått i retur). Till inte mindre än fyra olika lokala skattemyndigheter måste jag skicka kopior för att vara säker på att inte nån jävel slarvar bort skiten igen.

Sedan till myndigheterna som hivar in stålar, måste jag lista ut vem som tagit mina pengar och när, annullera allt (IGEN), kräva att pengarna betalas tillbaka till kontot drom drogs ifrån, begära att dom dras från mitt konto osv...

OCH så behöver jag skriva en flyttberättelse om hur och när jag flyttat till och från vilka adresser de senaste fyra åren.

Behöver jag säga att jag håller på att gå igenom vartenda papper jag har i huset?

Det finns en anledning till att det heter Superlim.

Dagens lärdom: Stäng inte väskan förrän limmet har torkat.

Fan.

Kollade just in Ikeas värmeljus med lukt. Klassade efter färg. Vad luktar egentligen blått???

Skinnstövlar ska töja sig. Håll nu tummarna på att jag inte slår ihjäl mig i trappan innan stövlarna har töjt ut sig nog för att inte fötterna allt nedanför knäna domnat bort.

Förresten är dom snygga.

Är det någon mer än jag som tycker att hotmails nya design är så värdelös och svåranvänd att det är dags att lägga ner kontot?

Den här artikeln skrämmer mig. Är Sverige verkligen på väg mot ett samhälle där folk frivilligt väljer fängelse framför frihet. För det är vad det innebär, när man bit för bit stänger in sig. Trädgårdar börjar muras in, bostadsområden hängnas in, det krävs portkoder och fjärrkontroller för att ta sig in och ut.

Jag har bott i ett område där allt är inmurat. Och jag vet vad som händer bakom murarna till trädgården. Inbrottstjuvarna tar sig nämligen in i trädgården ändå. Så det enda sättet att förhindra inbrott är att sätta enorma galler över ALLA fönster, och fönsterluckor som man stänger varje gång man lämnar huset. Resultatet är alltså att man murar in sig själv i ett fängelse som är mindre roligt att leva i.

Portkoder i husen kan jag förstå, på så vis slipper man onödigt spring i trapporna. Men att mura in hela bostadsområden? Här gör man det ofta för att kunna skryta med en park, för att de boende ska få ha poolen i fred osv. Och för säkerheten så klart. För visst känner man sig säker när bara alla 300 boende i husen (plus deras 5000 vänner och möjligen vännernas 8000 bekanta) kan koden för att ta sig in?

För koden delar man så klart ut till sina vänner. Jag har ett större antal koder i huvudet för att kunna ta mig in och ut hos mina vänner och bekanta.

Inne i stan, blir systemet med koder ännu löjligare. Landet kryllar nämligen med privatläkare. Som har sina praktiker i vanliga lägenheter i nästan varenda trappuppgång. Där behövs ingen kod. Man trycker helt enkelt på ringklockan till läkarmottagningen och vips så öppnar sig dörren utan att man ens behöver presentera sitt ärende. Skitpraktiskt. Och sån falsk trygghet.

Här på Riveran ser man aldrig några barn. Det tog ett tag innan jag kom på att det är för att folk inte släpper ut dom (annat än på inhängnade lekplatser, ofta inte större än 10 kvadratmeter, med en ynklig klätterställning och omringat av ett 4 meter högt staket. Det är vidrigt. Folk är helt enkelt för rädda. Man behöver den där muren, portkoden, staketet, för att känna sig trygg. Vad hände med öppenheten, frihetskänslan?

Nu bor jag på Fort Knox. Ett lyxområde som omringas av en enorm park och falsk säkerhet så det skriker om det. Visserligen finns det bara en väg hit (något jag bittert fick erfara klockan halv ett en morgon när jag försökte ta mig hem och dom bestämt sig för att stänga vägen), och visserligen måste man passera vakterna i kontrolltornet.

Men säkerheten är falsk. För det beror helt på vem som sitter som vakt för tillfället. Vissa vakter släpper inte förbi mina förgodkända vänner (jo, jag har en lista) utan att ringa och kolla med mig, andra släpper in vem som helst. Dessutom är vi runt 1000 hushåll som alla lämnat en lista med folk man godkänner... Och parken kryllar av parkarbetare vars beteende gör att JAG, som kvinna, hellre går ensam i mörkret på natten än ger mig ut och promenerar på dagen när dom sitter i varenda buske.

Folk känner sig säkra här. Det finns inga galler över fönstrena och man stänger bara fönsterluckorna om man vill ha mörkt när man sover. Här lämnas saker på balkongen och i trädgården och det står kvar när man kommer hem.

Trots denna säkerhet är det dock inte länge sen några personer blev mördade i sin lyxvilla här på Fort Knox.

Vad är egentligen säkerhet? Att sitta inne bakom murar och galler och vara rädd för alla förbipasserande, eller att kunna vara ute i trädgården, som bara skiljs åt genom några buskar till grannen?

Vill svenskarna verkligen sätta sig själv i fängelse för att känna sig trygga?

Varför?

Man vet att dagen kommer bli lika usel som resten av veckan, när man inte kunnat sova mer än 3 timmar på natten, är helt orörlig i rygg och nacke (fast egentligen är det nog bara när jag andas som det gör ont! Och när jag sitter, ligger och står.) och det första man får syn på när man vaknar är 40 fiskar som ligger halvdöda på botten av akvariet där man glömt göra ren pumpen för 5e veckan i rad.

Hade det inte gjort så ont att ligga ner skulle jag gått och lagt mig igen. Nu väntar jag istället tills värsta morgontrafiken dragit förbi så att jag kan klä mig som en nörd med knäskydd, armbågsskydd, handledsskydd och rollers och ge mig ut och arbeta av lite frustration vid havet.

Dela med dig din snåljåp!!

Idag har min kollega fått en liten tös! Och min bästa vän har berättat att hon väntar en dotter. Med storebrorsans tjej som föddes i augusti, så är det visst tjejernas år i år!

Så jag väntar till nästa år, för jag vill helst ha en pojk...!

Lillfisen är tydligen hela två år!! Hon var "död" när hon föddes och dom fick igång henne med hjärtmassage och födde upp henne med flaska. Resultat: en minikatt.

Jag fick kila över till grannen innan jag gick imorse, för att tala om att hennes katt satt på min balkong och grät och vägrade flytta sig därifrån. Sen kilade jag ut och hämtade Lillfisen, en vilt protesterande sådan, och lämnade över rakt i famnen på granntanten.

Nu vet hon att katten är här varje dag och att det inte är mitt fel att hon vägrar gå ut:-)

Efter en timmes krypkörande fjorton varv i stan hittade jag tillsist en parkering endast en halvtimmes promenad från butiken (...) där jag tänkt köpa min nya mobil och skriva in mig på ett abonnemang. Sur som ett bi och helt genomsvettig kliver jag in, rantar raka vägen upp till en försäljare och talar om vad jag vill ha för abonnemang, samtidigt som jag slängde ett öga i brochuren med alla nya erbjudanden som kom ut idag.

Jag är ju utlänning och som alla vet vid det här laget så HÖR vi utlänningar inte - det är aldrig tal om att det kan vara något ord eller två i det vackra språket franska som vi inte förstår. Nej vi är stendöva. Och dumma.

Så när jag förklarade vilket abonnemang jag ville ha med vilken "julklapp" (jag valde fria sms dygnet runt i ett år) så säger tanten till mig att då måste jag välja ett annat abonnemang. Ärligt talat. Jag är INTE fransk, och jag hade bara läst rubriken i brochuren, men den sa helt klart mer än chefen i den butiken tyckt att det varit lämpligt att informera sin personal om innan dom släpptes löst bland dagens kunder. Rubriken skrek "välj mellan..."

Jag stod på mig. Tanten också. Jag vann, och skulle få mina sms gratis.

Men så hånflinar hon mot mig och säger att om jag inte byter nummer så räknas jag inte som ny kund och då får jag vare sig sms eller telefonen billigare (alltså steg priset på telefonen från 89 till 450 euro).

Vadå byter nummer? Jag KAN INTE byta nummer i dagsläget, min telefon är mitt jobb!! Och jag ÄR ny kund, jag har aldrig haft abonnemang hos dom förut. Bara kontantkort, det är ingen bindningstid på det, alltså är jag NY.

Tanten gav sig inte, skitglad över att få hämnas eftersom jag kört över henne gällande julklappserbjudandet.

Byter jag till konkurrenten blir inte bara mitt månadsabonnemang billigare, telefonen får jag dessutom för halva priset. Och jag behåller mitt nummer. Det ni, det lönar sig verkligen inte att vara lojal. Vilket jag förklarade för damen. Jag har studerat alla operatörers erbjudanden i två månader, jag kan dom by heart. Och eftersom damen höjt rösten för lilla utlänningen (vi är ju döva som sagt, vi som inte pratar flytande franska), så höll jag samma ljudnivå när jag redogjorde för konkurrenternas erbjudanden och min villighet att byta.

Som att prata med en vägg.

Jag gick därifrån utan telefon och samlar nu ork för att besöka en annan butik imorgon. En med ung manlig personal, för här måste helt klart göras en blond.

Under tiden hoppas jag att personalstyrkan hos telefonoperatören hinner utbildas i vad det är för erbjudanden som gäller den här månaden.

Igår kunde jag knappt växla min rullande bastu. Idag, när jag låg och krypkörde fjorton varv i stadstrafik och zickzackade mellan dubbelparkerarna (mestadels hängande på tutan med ett väl valt finger i luften *skäms*) hände plötsligt något. Det var hur lätt som helst att växla bilen. HUR lätt som helst.

Jag blev skitnervös. Den har inte gått att växla ordentligt på veckor och så händer det här. Vad är det för fel?

Efter lite längre körning utanför stan har jag förstått att det är början på det riktiga slutet. För det händer inte längre så mycket när jag trycker på gaspedalen, mer än att det låter vrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrmmmmmmmmmmmmm. Kommer upp i 70 endast i nedförsbacke.

Så om någon har missat det, så önskar jag mig en ny bil i julklapp!!

Ska ut och smörja kedjan på cykeln nu...

Det är ju inte utan att man undrar vad som är fel i världen (och på skolorna, och på föräldrarna..), när tioåringar går ihop och med grupptryck lyckas få ett helt gäng småpojkar ge en annan grabb men för livet.

När jag läser sånt här, finns det inte ord för min ilska. En liten kille ska nu behöva dras med hörselskador resten av livet, på grund av ett idiotiskt påhitt av en annan unge.

En liten liten del av mig sitter och hoppas att ungarna som gaddade ihop sig också har fått tinnitus av mobbningspåhoppet...

Precis med samma intensitet som gräsmattorna fylls med sniglar under en regnskur, fylls vägarna I Frankrike med poliser som är ute och vädrar sina uniformer varje gång solen tittar fram.