Mitt Liv Som Fransyska

Det är dags att komma i form. För att motivera mig, har jag lyckats hitta olika vänner villiga att dra ut på en promenix med mig nästan varje dag. I eftermiddag blir det skogspromenad med en kompis jag inte sett på länge - imorgon ska jag promenera vid havet igen, med ett helt gäng folk jag aldrig träffat!

Oh yes, promenad är tyvärr allt jag orkar med, jäkla körtelfeber.

Köpte ett knippe minibananer igår. Dom är ju såååå kända för sin fantastiska smak. Låt er inte luras. Dom är skitsvåra att skala, men precis lagom i storlek för små barn - inte större än en fet finger!

Ser på postens sida att mitt paket levererats - dock inte till mig. SUR. Nu måste jag jaga brevbäraren igen!

Jag fick massage igår, och min nya massör börjar faktiskt bli lite bättre. Det är slut med tallandet på ryggen - hon har börjat MASSERA. Som resultat slappnar jag såklart av och somnar. Igår när jag gick därifrån frågade jag henne om maskaran runnit, för det brukar den. Nej sa hon, men du kanske borde dölja ansiktet en stund.

Kilade förbi en spegel och fick syn på en stor röd djup halvmåne i pannan, som sträckte sig ner över ena kinden. Det här märket satt kvar i 90 minuter - en tid jag valde att sitta av gömd i min bil med en bok, istället för att springa runt och mingla på ett forum jag var inbjuden till. Tog ett kort men haha det ser för hemskt ut för att visa.

Det här med att vara utlänning i ett land där invånarna är överdrivet stolta över sitt språk, sitt land, sin kultur, sin mat etc är inte alltid så himla lätt. Jag har funderat hela veckan på hur jag ska tackla frågan (som ställs till mig i princip dagligen) "varför stannar du här?". Jag vet att den är väl menad (jag har ju så mycket bättre möjligheter på andra ställen), men den får mig att känna mig oerhört ovälkommen i landet. Jag är utlänning - men det är ett val jag har gjort!

Nästa gång min existens i Frankrike ifrågasätts, kanske jag borde viska att jag blivit utslängd från Sverige och att det är mitt STRAFF att bo i detta land.... :-)

5 grader, strålande solsken! Om ett par timmar är det varmt nog att sitta på balkongen och det är precis vad jag ska göra. Har lånat hem massor med böcker, som kan hjälpa mig i mitt nya projekt och jag har tänkt plöja igenom dom under dagen!

Och jag som trodde att anledningen denna gång, var att kaffet var slut i automaten i fikarummet...

Ur aftongladet: "President Sarkozy har dock ändrat sig sedan i somras, då han raljerade över att ”ingen längre märker” när det är strejk i Frankrike." Så rätt, lilla gubben. Jag frågade mina vänner igår, vad som strejkar för den här gången då, och fick svaret "vem vet, vem bryr sig". Det här med att statsanställda går ut i strejk var och varannandag är en ganska känslig historia. Dom är nämligen anställda på livstid, kan i princip inte bli uppsägda, har fantastiska arbetsvillkor, längre semester än någon annan osv. Men gnälla, det kan dom. Jag måste försöka få tag på ett sådant jobb!

(Undrar var jag ska parkera min rullande bastu för att vara säker på att dom eldar upp skiten nästa gång det är strejk...?)

Imorgon åker en vän till mig till IKEA... Gissa vem som har beställt godis och choklad??

Än en gång vill jag påminna att jag i november klättrade 1300 meter upp till härliga 2800 meters höjd. Utan problemos. Idag gick jag upp för fyra trappor och dog närapå innan kollegan öppnade dörren och släppte in mig, så att jag flåsande kunde stappla in och lägga mig på soffan - där låg jag utslagen i en timme innan vi kunde börja jobba. Sånt gillas inte.

När jag kom till läkaren på kvällen skickade hon mig direkt till akuten med orden "blodpropp i lungan". Och jisses, så enkelt det var att komma in på akuten. Kan inte andas ordentligt flåsade jag. Ut kom en sköterska rusande, hämtade in mig, på med blodtrycksapparat, klämma på pekfingern, säng rullades fram (sängarna på franska sjukhus är helt fantastiska, det bästa med hela det här landet!), EKG apparat kopplades på, lungröntgen gjordes, blodprov togs, allt gick på en halvtimme, medan jag låg och zappade på min mobil och försökte ställa in hela min kväll. Sen fick jag så klart vänta ett par timmar på provsvaren - allt var så bra så. Du kanske är stressad sa läkaren. Panik är ett bättre ord förklarade jag - det blir så NÄR MAN INTE FÅR LUFT.  Men men. Inget fel på mig.

Förutom att jag åkte ifrån sjukhuest med rejält ont i halsen och ordentlig snuva.

Körtefebern var inte så farlig när jag hade den, men nu i efterhand, när kroppen fortfarande är utslagen och hjärnan på topp - DÅ är det jobbigt.

Har fått en akuttid hos läkaren idag - ringde och frågade om det är normalt att inte kunna andas efter en period med körtelfeber och det är det inte (blir inte det minsta orolig när någon säger så till mig, inte alls, nejdå, ingen panik här inte). Ok om man bara kippar efter andan när man rör sig, men jag kippar efter andan även när jag sitter ner, och har svårt att prata utan att flåsa som en hund. Huvudet snurrar för det mesta också.

Tänkte först vänta till måndag eftersom min ordinarie läkare är borta, men när jag berättade för sekreteraren att jag inte kan andas ordentligt ville hon att jag skulle komma in med en gång. Hoppsan då. Måste ändå vänta tills i eftermiddag, eftersom jag har möten hela dagen.

Läkarvikarien är usel, en hippig student i kortkort kjol som bläddrar i läkarböcker, men det positiva är att hon är så osäker så att har hon minsta tvivel skickar hon en vidare.

För en vecka sen tog jag strandpromenaden vid havet och njöt av hur ren och fin den var - om än hal eftersom vattnet gör stenvägen helt glashal.

Igår tog jag samma runda - och efter ett tag kände jag inte igen mig alls. För där vägen varit förra veckan låg nu ENORMA stenbumlingar. Inte en eller två, utan så många att man faktiskt inte kunde se att där en gång varit en väg. Nu pratar vi inte små stenar, utan bumlingar i storlek 50-70 cm i diameter. Hundratals. Längs en 50 meter lång sträcka.

Efter att ha pratat med lite folk fick vi veta att det var förra helgens storm och dom tsunamiliknande vågorna (tidningarnas ord!!) som dragit med sig dessa stenbumlingar in - och släppt dom ett tjugotal meter från havskanten.

Är nu mycket tacksam att vi rantade runt i leran i skogen i helgen, istället för att promenera längs havet som vi hade tänkt. Naturens krafter är fantastiska ibland!

Nu hoppas jag kommunen tar tag i problemet och rensar fram gångstigen igen, så alla pensionärer kan fortsätta njuta av denna fina, men jobbiga, promenad.

Och när vi ändå pratar om pensionärer kan jag berätta att alla var snabbare än mig. Det här med att inte få tillräckligt med luft börjar ge mig total panik - hjärnan vill inte fatta att inte kroppen orkar hänga med!

Idag är det storstrejk här, inga bussar, inget tåg, ingen spårvagn, ingen som helst möjlighet för ungar och ungdomar att ta sig till skolan - eller för många att ta sig till jobbet. Det innebär kaos i trafiken, KAOS med stora bokstäver, eftersom alla måste skjutsas dit dom absolut måste.

Vad strejken beror på idag vet jag inte riktigt. Det kan vara alltifrån att lönerna är för låga, att 4 månaders semester per år inte räcker, eller att kaffet är slut i automaten i fikarummet. Vi är ju trots allt i Frankrike.

Vissa skulle man hugga armarna av!

Igår hämtade jag nyckeln till den låsta garderoben, för att äntligen få se vad som gömmer sig bakom den dörren... Jag hade väntat mig kläder, dyra apparater, skor, diverse värdesaker man inte orkar släpa över atlanten två gånger om året. Vad jag INTE hade väntat mig var det här:



Vet inte hur man snurrar bilden, men ni ser vad som finns där va? Dom åker bort i TVÅ ÅR och dom lämnar MAT!!! Öl. vin, konserver och diverse olika fula glas som tydligen har ett värde för dom. Textiler som numera stinker mögel. Och visst, en liten stereo och en expressomaskin (numera min).

Detta foto ska jag hålla hårt i, för i helgen planerar jag att knö in allt dom har på 4 hyllor nu, till en hylla, så att jag kan fylla på med övrig skit som jag inte har plats för haha. Sen ska jag försöka ställa tillbaka allt preciiiiis som det är på bilden innan jag flyttar ut. Hehe.

Efter ett besök hos osteopaten igår kan jag andas nästan normalt igen och armarna är inte längre tunga som bly utan går att röra som vanligt - det var dom goda nyheterna.

Dom dåliga nyheterna är att jag har fått totalförbjud för sport för att min kropp "inte har några reserver kvar utan går på sparlåga" efter körtelfebern och "det kommer den göra i nästan ett år". Sånt gillas INTE. Var helt förstörd när jag klev ut ifrån hans kontor efter en timmes slitande i mina leder. Han knäckte inte i ryggen för en gång skull. Kanske därför jag mår så fint idag?

Tänker testa något nytt, så på tisdag ska jag till en akupunktör. Det kommer kosta mig skjortan men vad fasen. "Energin måste komma rätt i kroppen", som osteopaten sa. Ärligt talat tror jag bara han är trött på mig.

När jag gick överraskade han mig med att prata svenska. Hur många personer kan säga 57 på svenska? Visar sig att han är gift med en svenska. I två år har jag känt honom och jag var övertygad om att hade dragning åt andra hållet! Ibland har man fel. Synd han inte träffade mig före frun, måste jag säga, jag hade kunnat spara in många tusenlappar om året på att slippa betala för alla ryggknäckarbesök.

Vilket påminner mig om att det vore kul att få en liten fin ersättning från garantifonden, på sisådär vad en ny bil kostar, som plåster på såren efter bilolyckan!

De första två åren jag bodde i Frankrike, fick jag dagligen frågan "Vad gjorde att du valde att flytta hit?". Positiv fråga, nyfiken fråga. Folk var stolta över att landet lockar hit utlänningar - fransmän är stolta över sitt land, sin kultur, sitt språk, sin mat...

Sen hände något. Frågan ändrades till "Varför stannar du här?" eller alternativt "Varför flyttar du inte härifrån?" Det är tuffa frågor. Frågor jag brottas med varje dag - vad är det som egentligen gör att jag stannar i ett land där jag varje dag slåss med det dagliga livet (för att allt är så förbaskat komplicerat här!)? Men jag tror inte att jag hade ställt mig den här frågan så ofta, om inte varenda ny människa (och gamla vänner) konfronterat mig med den varje gång vi ses. Det får mig nämligen att känna mig oerhört ovälkommen här - även om frågorna ofta bara är nyfikna och väl menade.

Igår kväll hamnade jag i en ilsken diskussion med mina kursdeltagare, när just det här ämnet kom upp. Alla tycker jag ska flytta - att jag ska förverkliga min dröm i ett annat land. Orsaken till att jag exploderade är att jag redan har gått igenom alla anledningar till varför jag har VALT att bo kvar i Frankrike (landet där det är oerhört svårt att leva ut sina drömmar), i stället för att flytta "hem igen" (vadå hem, jag flyttade ifrån Sverige för 11 år sen, var är hemma om inte här i Frankrike, där jag är så rotad som jag bara kan bli??). Om och om igen har jag förklarat min ståndpunkt - jag vill bo kvar här och jag vill inte behöva rättfärdig varför jag har gjort det valet, varje dag.

Men nej accepteras inte. Folk älskar att analysera min existens i Frankrike, ifrågasätta min beslut att stanna. Det lustiga är att den här diskussionen blommade upp igen igår, efter att jag tydligt uttryckt min önskan att slippa dra upp det här ämnet igen. Vilket för mig resulterat i en sömnlös natt, där jag legat och vänt och vridit på frågan igen.

Som utlänning blir man i princip omyndigförklarad i Frankrike - jag kan tex inte sälja mig själv med min masterutbildning, utan det enda dom bryr sig om är att jag pratar många språk och då kanske jag kunde jobba på hotel och ta emot svenskar (...)?  Eller jobba som tolk? Eller göra något annat där man inte använder sin utbildning?

Kränkt, förolämpad - listan kan göras lång.

I det här landet är man inte välkommen som utlänning.

Videon lånad från NIce Matin.

Stormen Klas har anlänt med full styrka, en timme senare än dom förutspådde. Utanför mitt fönster ser jag enorma mängder vatten "falla" horisontellt och allt, absolut allt, är pissblött. Det trista är att det blåser från det enda hållet det inte får - kommer behöva skura vatten ur min garderob här ikväll.

För en timme sen sa dom på nyheterna att vägarna var öppnade - efter att dom skyfflat bort flera ton med sten som vågorna skickat upp på vägen - men jag antar att dom hinner stänga vägen igen innan jag ska åka om en timme. Kanske borde ge mig av lite tidigare för att vara säker på att komma fram i tid - det är inte roligt ute idag.

Jag ser verkligen inte fram emot att köra bil i det här vädret och dessutom inte på alla småvägar och motorvägen som jag måste ge mig ut på med min skrothög.

Efter att ha varit ute och räddat diverse saker på balkongen (som jag använder som förråd...) kom jag plötsligt ihåg vad som hände sist det stormade så väldigt. Det var nämligen dagen jag hade hängt all min tvätt på balkongen och plötsligt såg alla mina gamla fula trosor virvla runt i trädgården hos grannen..

Vis av erfarenhet hänger jag numera ingen tvätt ute när det blåser.

Stormar så att regnet slår in över hela balkongen (som är två meter djup) och skvätter ner hela fönsterrutan. Sånt gillas. Den behövde ändå tvättas!