Mitt Liv Som Fransyska

I Frankrike har man 3 karensdagar när man blir sjuk. Det upptäckte inte jag förrän jag bytte jobb, eftersom mitt tidigare företag betalat dom dagarna för mig - det är alltså något man kan förhandla in i sitt kontrakt.

Karensdagarna gör att många går till jobbet även när dom är sjuka. Inte bara med en kraftig förkylning, utan även allvarligare grejor.

I januari hade jag magsjuka inte mindre än 3 gånger på två veckor, tack vara min kollega som envisades med att komma till jobbet sjuk och därmed smittade ner allihop. Öppet kontorslandskap sprider bacilusker illa kvickt. Folk tog en liten paus för att kila ut och slåss om toaletterna, och kom sedan tillbaka som om ingenting hänt. Själv låg jag hemma varje gång, bara tanken på en timmes biltur i varje riktning med akuta toalettbehov var tillräckligt för att övertyga mig att stanna i sängen. Men så fort jag kom tillbaka till jobbet blev jag smittad igen.

Just denna kollega har en son i dagisålder, så hon delade med sig av ganska mycket kul under våren. Inte nog med att hon kom till jobbet väl medveten om att hon var sjuk - först kilade hon runt och kindpussade alla, SEN berättade hon att hon kräks hela morgonen.

God sed här innebär att man undviker pussarna när man är sjuk.

Men vissa vill ju dela med sig,..

Just nu är jag SÅ trött på den franska kulturen, så otroligt trött på att alla bara ser sig själva först, på alla manipulerande människor, på fransmännens otroliga rädsla att någon ska "hugga dom i ryggen" (dvs dra nytta av något någon berättar), på näsan i vädret attityden, på skitsnacket, på ytligheten på tamejfasiken allt här.

Rivieran hade vart helt perfekt om det inte vore för alla fransmän!!!

Kommer jag någonsin vänja mig vid den här kulturen??

När jag kom till akuten idag fick jag ringa på en klocka och slå mig ner i väntrummet. Efter två minuter kom en manlig (hmm ja det är ju en definitionsfråga förstås. Han var man, om man säger så) sjuksköterska ut och förhörde mig - inför alla andra patienter - om varför jag var där. Tyckte det var lite pinsamt så jag sa att jag vart i en olycka och förstod sen inte så mycket franska alls faktiskt... Men ska sanningen fram kan jag inte ens på svenska beskriva huuuur huvudvärken känns och vaaaar den sitter och och och och...

Fem minuter passerade. Läkaren tog ett varv förbi väntrummet, fick syn på mig, frågade om jag fortfarande hade ont (var ju hos samma läkare förra veckan) efter olyckan, och försvann. Två minuter passerade.

Mr Sjuksköterska kom ut från samma rum och sa kom så går vi till röntgen. Eh??? Röntgen sa jag, som hade med en stor påse med bilderna dom tog på akuten dagen efter olyckan. Nej tack, sa jag, röntga vill jag inte. Han tittade förvånat på mig. Läste i papprena. Aha, scanner. Ok, sa han, här ta din journal, scannern ligger i byggnaden på andra sidan vägen, vi syns sen hej så länge.

Letade mig fram till scannern. Jaha, sa tjejen i receptionen, har du inte ditt försäkringskort med dig? Nej sa jag, ligger på akuten. Akuten sa hon eftertänksamt. Frågade hur länge jag behövde vänta. En timme sa hon. Väntrummet var fullt.

En knapp halvtimme senare dyker en manlig sjuksköterska (ok, igen, definitionsfråga), upp och ska sätta en kanyl så dom kan spruta in färgämnet när dom scannar. Inget material fanns på plats så han rusade in och ut, alltid med ett leende på läpparna och ett vi ses sen eller hej igen (när jag gick fick jag fylla i en enkät på hur personalen bemöter patienterna, så det förklarar ju en del). Sen säger han "men vi har ju setts förut". Yes. Men det var 6 månader sen jag var på det sjukhuset sist. Det är till att göra intryck!! Frågan är om det var bra eller dåligt... Gissar på det senare för den gången var jag inte akutpatient, utan fick vänta i härliga tre timmar varav en timme i en liten garderob på 89kvadratcentimeter, där jag hann förvandlas till ett ilsket bi innan jag blev utsläppt, eftersom jag kom flera timmar försent till jobbet.

Några minuter och vänliga leenden, rara kommentarer (enkäten ni vet...) senare har dom fixat scannern av nacken och jag får stora äran att själv stoppa blodflödet. Tryck här, säger han. Ta på dig skorna och gå och vänta där ute. Ehhh? Jag tog på mig skorna. TRYCK!!! skriker han. Jaha. Men hur ska jag då få på mig skorna?

Fem minuter senare i väntrummet, där blodet mycket riktigt börjat spruta ut med oanad fart och tjejen bredvid mig såg helt kräkfärdig ut (herregud, jag höll ju över det, var ju bara ett sticksår!) så kommer en man förbispringande, vanligt klädd, stor väska, och ropar liksom till alla i väntsalen att "allt är bra". Jag var nog den enda som inte reagerade. Madame?? hörs det om och om igen. Tills jag förstod att det faktiskt var en läkare som stod där. Och att han pratade med MIG. Allt är bra. Ok.

SEN uppstod väntan, någon halvtimme på att få ut bilderna, och vidare över till akuten, där den andra läkaren bekräftade att allt var bra, skrev papper till försäkringsbolaget (och räkning till fårskallen som körde på mig) och så blev jag utskriven.

Total tid: Dryga 1h45min.


I Sverige väntade jag 4 månader på att få röntga foten vid en misstänkt fraktur, när jag hade så ont i den att jag inte kunde stå på foten och rantade runt med kryckor. Då stod jag ändå som "akut" i kön till röntgen.

Jag betalar visserligen dyrt för min sjukförsäkring här, trots att jag har valt billigaste alternativet. Men den täcker den % av sjukvårdskostnaden för staten inte betalar. Den betalar alla mediciner. Den är min trygghet. Men det som ändå är bäst här (och säkert kostar staten skjortan) är att de flesta läkare är privata, men ändå omfattas av skjukvårdsystemet. Det är därför man alltid kan hitta en läkare direkt när man behöver en och det är därför man aldrig brukar behöva vänta mer än någon månad om det är någon större grej som ska göras.

Kanske är det dock värt att påpeka att det finns nackdelar - folk som inte får antibiotika när de tror sig behöva det, går helt enkelt till en annan läkare. Staten har stora kampanjer på gång för att utbilda enskilda människor i att det mesta läker ut utan antibiotika. Så det finns baksidor.

Men för mig var det ändå en enorm lättnad att idag få veta att nacken är ok, att det onda kommer läka bort med tiden och att jag kan återgå till lättare sport så fort jag känner att jag orkar. Att jag fortfarande inte kan vrida huvudet helt åt vänster, det är en annan historia...

Handen på hjärtat - hur många av er tvättar händerna efter ett toalettbesök? Ganska många antar jag, eftersom jag har mestadels svenska läsare, om än väl utspridda i världen.

Men det är tyvärr inte så självklart i alla länder. Här i Frankrike hör det till ovanligheterna att man ser någon ta vägen om tvättstället efter ett toalettbesök.

Toaletterna är ofta i en egen liten skrubb, och handfat och dusch/bad i ett annat rum. Så för att ta sig från toan måste man ta i åtminstone två handtag på vägen till handfatet för att tvätta av sig. Vidrigt!

I Storbritannien och Irland ser man ofta små lappar ovanför handfaten på restauranger: "Personalen måste tvätta händerna". Tacka fan för det.

Hur är det med hygienen i andra länder?

Eller utdrag ur en fransk bitch dagbok...

Som ni förstått är det lyhört där jag bor. Man hör inte musik tv eller tal från någon annan (hurra) men man hör all förflyttning av personer och möbler.

Imorse klockan 05h54 vaknade jag av dagens maraton i högklackat. La french bitch skulle antagligen iväg till jobbet. Det absolut första hon tog på sig när hon klev ur sängen var sina högklackade skor. Sedan började språngmarchen fram och tillbaka hit och dit i lägenheten. Det lustiga är att det liksom aldrig stannade upp. Normalt tar man väl sig några sekunder för att borsta håret, tänderna, sminka sig, dra på sig en tröja? Icke. Fram och tillbaka. Maraton i högklackat.

Den dagen jag listar ut vem det är ska jag smyga dit lite möbeltassar under alla hennes skor!

Klockan åtta vaknade jag igen av ett ljud som fick mig att le. Under en halvtimme var det nämligen ett sådant runtputtandeavstoramöbler att jag tillsist slog upp fönsterluckorna för att beundra flytttbilen som jag var övertygad stod utanför.

Ingen bil. Morgonens sport var antagligen just: putt med stora möbler.

Jag tror jag kommer behöva ett enormt pack med möbeltassar och en ursäkt att få smyga in hos alla grannarna dom närmsta dagarna.

Läste just ett inlägg hos A Swedish Alien in California som pratar om sin dotter som har svårt att beskriva på svenka vad hon gjort i skolan (där hon faktiskt pratar engelska) och det slog mig hur självklart det egentligen är...

När jag pratar om mina upplevelser om när jag bodde i Irland, så går jag automatiskt över till engelska och dessutom med en lokal irländsk dialekt - för det är så hjärnan jag registrerat det som hänt. Jag har otroligt svårt att beskriva vad jag gjort på jobbet (franska) för en svensk på just svenska. Inte för att jag inte har orden - utan för att minnena finns på ett språk och inte på flera.

Det kan vara oerhört frustrerande att inte få fram det man vill säga. Under en konversation med mina vänner här kan jag snabbt växla mellan franska och engelska om jag berättar om något som redan hänt - jag använder det språket som hoppar fram först helt enkelt.

Det är en metod jag använder när jag gör anteckningar när någon pratar också. Under ett möte med min chef i juli, slängde han en blick på anteckningarna jag gjorde och utbrast "vad tusan skriver du". Då, först då, tittade även jag ner och registrerade en sida med anteckningar på inte mindre än fyra olika språk. Franskan sitter nämligen där till 100% i förståelse, men kanske bara till 80% i att kunna återberätta det som sagts - jag har helt enkelt inte tillräckligt stort ordförråd. Så även om jag förstår, kan jag inte alltid skriva ner samma version, ens på franska. Då är det först till kvarn som gäller och jag funderar inte ens utan skriver det ordet som dyker upp i huvudet - vilket språk det nu må vara på.

Det är en av tjusningarna med att vara utlänning:-)

Efter alla år utomlands i olika länder, så har jag väl tre språk som sitter som dom ska, och ett större antal till som jag förstår utan att fundera.

Under mitt första år utomlands, i Irland, så hade jag inga som helst problem med att förstå engelskan - däremot hade jag noll koll om ett ord var på engelska eller svenska. Jag pratade engelska med mina svenska vänner och svenska med mina irländska kompisar - allt i en salig röra - och blev hur frustrerad som helst när folk inte förstod. Prata engelska sa dom. Men det GÖR jag ju!! Trodde jag. Lösningen blev att sluta helt med svenskan tills engelskan var flytande - i det läget lyckades jag även plocka upp en härligt lokal dialekt.

Samma knep använde jag mig av för att lära mig franska, som jag skrivit om tidigare - jag kapade kontakten med allt och alla som inte var franska och bara dök in i kultur och språk. Det värsta året i mitt liv, som sagt.

Igår ringde telefonen och det var Pierre. Honom känner jag sedan min första vecka i landet och vi har alltid pratat engelska med varandra - eftersom jag bara pratar franska sedan något år. Efter att jag lärde mig språket, så undviker jag dock att prata engelska i den mån det går och sist jag träffade Pierre så pratade vi franska till hans stora glädje. Något som inte var helt lätt för mig eftersom jag förknippar person med språk. Jag har svårt att prata engelska med en svensk osv.

Men med Pierre har jag alltså lyckats byta till franska. Något som han hade glömt. Grabben blev helt stum när jag lyfte på luren och pratade franska. Efter någon minut kläckte han ur sig att han vart så inställt på engelska att han inte förstått vad jag sa!

Annars tänker jag normalt inte på vilket språk jag pratar. Jag kan idag växla fritt mellan franska engelska och svenska - och svarar på det språk jag blir tilltalad.

Imorse fick jag dock en tankeställare. Jag sover ju med fönstret öppet och vid åttatiden hörde jag en liten barnröst som glatt utbrast "fågel" när han kom utstudsande mot bilen. Det tog en halvtimme innan hjärnan registrerade. Fågel. På svenska.

Jag visste inte ens att jag hade svenska grannar.

Jag fick en intressant kommentar ifrån Matildas fikarum, som verkligen fick mig att fundera lite. Kanske mest på det här med vad som händer med svenskan hos en utvandrad.

Som Matilda valde jag att göra min blogg på svenska - för att inte glömma svenskan, men framförallt för att det är det enda språket jag tycker mig ha kvar alla nyanser i. Även om det faktiskt inte är så längre. Jag har glömt otroligt mycket svenska, men språket har också utvecklats utan mig, under dom tio åren jag har varit utlandssvensk.

Efter mina första två åt utomlands, före (nästan i varje fall...) epoken då Internet och email blev dagliga verktyg, år då jag inte hade tillgång till något annat än en telefonautomat för att ringa hem - då glömde jag svenskan helt. Kom hem en varm sommardag i juli, och kunde under ett par veckors tid inte få ihop en enda vettig mening på svenska. Ännu jobbigare blev det i augusti då jag skulle skriva uppsats på högskolan och insåg att det där med svenska prepositioner och ord - vilka ord var svenska, vilka var engelska - det klarade jag inte upp. Slutade med att jag skrev alltihop på engelska - språket jag tänkte på, språket jag även under den korta period jag var tillbaka i Sverige, använde dagligen och mer än svenskan. Som resultat pratade jag svenska "baklänges" - direktöversatt från engelska (med engelsk ordföljd i meningarna).

Engelskan blev mitt första språk även under åren jag flyttade runt i olika länder och studerade på olika språk. Den hängde alltid kvar. Men att förlora svenska språket igen, det var jag livrädd för. Så jag började läsa. - köpte med mig resväskor fulla med svenska böcker vid varje besök i hemlandet. Idag har jag även mycket böcker på CD - för att få höra på språket.

När jag flyttade till Frankrike kunde jag inte ett ord franska. Första två åren var en daglig kamp med vardagslivet - hur tar man sig runt i ett samhälle där folk inte kan vägrar försöka prata engelska? I ett samhälle där man inte accepteras om man inte pratar franska flytande. I en kultur där allt som inte är franskt är fel, hellre än exotiskt.

Jo, man blir fransyska!

Det tog mig ett år av frustration och tårar att lära mig franska språket - mest med självstudier. Under det året bröt jag mer eller mindre kontakten med alla icke-fransktalande jag hade runt mig. Jag dök in i språket, och i kulturen. Valprocessen pågick i landet och det gav mig ett ypperligt tillfälle att lära mig språket på "hög nivå". Jag som inte är speciellt intresserad av politik, satt som klistrad framför TVn för att följa alla debatter, nyheter, jag läste varenda tidning jag kom över och var till och med på valmöten. Hur effektivt som helst. Ännu effektivare var det att bara omge mig med fransktalande - jag är som person otroligt nyfiken och frustrationen över att inte förstå ökade bara motivationen.

Det var det absolut värsta året i mitt liv.

Idag pratar jag språket mer eller mindre flytande - gör fortfarande mycket grammatiska fel, men det gör fransmännen också. Ibland kan jag komma undan utan att folk märker att jag inte är fransyska, men oftast kläcker jag ur mig något som avslöjar mig. Skriva på franska är fortfarande en utmaning - förutom chat språket med alla förkortningar som jag är helt flytande i - och det är det jag jobbar på att lära mig nu. Jag tänker, lever och drömmer på franska.

Min blogg borde vara på franska. Men den är ett andningshål, då jag får uttrycka mig på det språk jag är uppväxt med. Och som tanken var från början - den är ett andningshål då jag fritt kan säga vad jag känner inför alla kulturkrockar, inför alla idiotiska grejor som händer varje dag, inför allt som jag reagerar på - utan att vara rädd för att mina franska vänner ska bli upprörda...

Så kanske är min blogg en jämförelse med Sverige trots allt!

Tanken med den här bloggen var ju egentligen att jag skulle dela med mig av mina reflektioner av livet som fransyska - livet i en kultur som - mig veterligen - är i stort sett omöjligt att anpassa sig till och integreras till fullo i.

Men nu när jag ramlat på en hel rad bloggar från andra utlandssvenskar så inser jag att jag nog anpassat mig bättre till livet i Frankrike än jag vill erkänna för mig själv! För jag reflekterar inte längre över samma saker som jag ser är stora hos andra utlandssvenskar. Det är inte så viktigt med "svenska" grejor längre.

Nu har jag visserligen bott utomlands i olika länder i tio år, varav närmare fem i just Frankrike. Jag känner mig inte svensk, utan snarare internationell. Jag är också bortskämd nog att kunna besöka Sverige, alternativt få besök hemifrån, med några månaders mellanrum - något jag utnyttjar till fullo i form av väskor fyllda med minst 20kg svenska godsaker.

Kanske beror det lite på att jag bor i en turistort också, vilket märks inte minst i mataffärerna där man (äntligen!) kan hitta lite varor från hela värlen - om än svindyra. En tur i stan och man kan lätt inbilla sig att man är i Sverige, speciellt sommartid då det kryllar av svenskar här.

Kanske beror det på internet och gratis telefonsamtal till utlandet, som gör att jag kan hålla tät kontakt med familj och vänner i världen.

Men jag jämför inte längre allt med Sverige. Har inte gjort det på många år.

Samtidigt känner jag mig absolut inte fransk. Jag skojar alltid om att jag vill bli en riktig fransk bitch (argbigga alltså), så jag smälter in fint här - men skjut mig den dagen det händer!!!!

Jag är stolt över min multinationella kultur - även om det innebär dagliga kulturkrockar - och det är bara att gilla läget: jag är utlandssvensk.

Betrakta, lyssna och lär... Det är mitt motto när det gäller att lära mig tillräckligt om den franska kulturen för att smälta in - kanske jag också kan bli en riktig french bitch (i bemärkelsen argbigga) en dag?

Från mitt sovrumsfönster har jag utkik över parkeringen där följande scenario utspelar sig. En mycket rik fransyska kommer körande i sin lyx merceders (tja ok jag erkänner jag kan inte bilmärken men den var silver och såg ut som en jaguar men hade merceders logo längst fram). Hennes glasögon kostar mer än jag tjänar på en månad. Hon tittade nedlåtande omkring sig och parkerade sedan bredvid min mycket sandiga, mycket smutsiga, rullande bastu. På en parkering som hon stenrika damen inte har betalat för. Shit happens, det var inte min parkeringsplats.

Hon sitter kvar i bilen. Lugnt. Blänger dock surt runt sig. Kliver ur bilen. Tittar mycket nedlåtande på min rullande bastu (och åh åh åh vad jag ville kila ner till min bil och flänga upp dörren lite oförsiktigt så där och bara utbrista "oh" så där som alla fransyskor gör när dom skiter fullständigt i vem dom just trampat på tårna) och går upp till en motorcyklist som just parkerat. Snubblar på sina meterhöga klackar, låtsas självklart som ingenting även om hon haltar tydligt efteråt. Dividerar en stund med mannen, varpå han trompet marcherar upp till hennes bil, lyfter ut alla hennes grejor och bär dom dit hon pekar.

DET ska jag lära mig!

Vad jag redan kan och utnyttjar utan att tveka, är scenariot som utspelade sig en timme innan: Granndamen kommer (också hon tittar neeeeer på alla) i sin skrotiga bil (haha man behöver inte vara rik för att bli en fransk bitch) och hänger, fullkomligt hänger på tutan tills den stackars jäveln som stod på hennes ruta kom ut och flyttade sin bil.

Hela min lägenhet är full av speglar. Jag kanske ska träna lite på den där nedlåtande blicken och förnärmade axelknycken som krävs för att kvalificera som fransyska.

Har så smått börjat skicka ut middagsinbjudningar och trots att jag bott ett halvt decenium i Frankrike har jag ännu inte förstått hur man får folk att svara, så man vet om dom tänkt komma eller inte. Att be om svar senast ett visst datum funkar inte. Idag fick jag förklaringen: Man ska helt enkelt skriva att om inget svar erhålles, räknas det som ett ja.

För det är visst så.

Att skickar man ett sms och inte får ett svar, så är det ett tecken på medhållande. Detsamma gäller email.

Mina vänner blev mycket förvånade idag när jag ringde upp för att kolla att smsen faktiskt gått fram, där jag tackade men ställde in skjutsen dom lovat mig. Behövdes väl inte ringas bara för att dom inte svarat! Hade det inte varit ok hade dom väl hört av sig...

Ahhhhh